Ackordövningar

Att lära sig alla stamtonsackord

Förutom att skapa "slumpmässiga" listor med ackord som man tränar på är det också bra att träna örat att känna igen vanliga ackordsekvenser när man över på att snabbt byta grepp.

En ba övning är att omväxlande spela ackord i första och andra inversion omväxlande från band ett och upp till 12 bandet. Mellan varje inversionsväxling så flyttar man ett band upp med ett undantag; när man kommit upp till band sju flyttar man två band.

De ackord man då kommer att spela (om man börjar med inversion 1 på band 1, dvs F) är

När du övar detta spela sakta och försök hålla kvar lill- och ringfingret på sträng 1&4 och bara byta plats på pek- och långfingret när du flyttar upp handen.

Säg också ackordens namn högt för dig själv medan du spelar så kommer du att ha nött in dessa positioner efter bara några dagar (om du övar varje dag vill säga!)

Överkurs 1:

För tre av positionerna över band fem och upp till band tolv så fås stamtonsackord både med inversion ett och två. I sekvensen ovan tappar man tre möjliga ackord. När du väl kan spela ovanstående fram och tillbaka och namnge alla ackord är det dags att komplettera med samtliga möjliga stamtonsackord som visas nedan.

På femte bandet kan man ta både ett inversion ett och två ackord och då få A resp F och pss neligt tabellen nedan på band 7 och 12.

Sekvensen blir nu:

Upp till band tolv så finns det alltså "bara" femton möjliga grundackord baserat på stamtoner (efter band tolv börjar allting om!)

Anm: Notera att C-ackordet på band tolv i andra inversionen inte är något annat än vår gamla bekant C på band ett och två!

"Collapsing finger" ackord byten

Från första inversionen till barré

Det finns ett par "trick" man kan ta till för att snabbt byta mellan vissa ackord. Ett vanligt sätt att byta från t.ex. ett G i första inversionen (över band tre till fem är att ) till ett C (barré band fem) är att bara fälla ned ringfingret över strängarna 4-3-2 och hålla kvar lillfingret på sträng ett.

Dom stamtonsackord-byten detta "trick" fungerar på är t.ex

G1->C3, A1->D3, B1->E1 o.s.v.

Från dur ackord till relativa mollackordet

En annat bra "trick" är att byta från stamtonsackord till det relativa moll ackordet (t.ex. från G till Em). Den relativa moll skalan är den skala som har samma stamtoner som motsvarande durskala. Den relativa mollskalan är den 6:e stamtonen i durskalan. Om detta är obegripligt så låna någon bok om harmonilära. 

Detta trick fungerar enklast lite högre upp på halsen där banden är något närmare. 

Ta ett stamtonsackord i andra inversionen, t.ex. ett G på sjunde (till nionde) bandet, för att ta ett Em ackord så låt ringfingret falla ned över både sträng 4-3 (samma band) och håll kvar de övriga fingrarna (eller släpp lite på pekfingret eftersom vi ändå tar sträng tre med ringfingret). 

Detta byte fungerar t.ex. för att byta

G2->Em3, A3->F#m, B->G#m

Anm: Det är inte helt lätt att ta detta moll ackord rent och hur lätt det är beror till viss del på hur stor, eller snarare lång, den yttersta leden på ringfingret är.

Diatoniska ackordövning

Ett mycket bra sätt att få in i fingrarna de vanliga diatoniska ackorden är att börja med att lära sig de förenklade distoniska ackorden genom att för var och en av inversionerna börja på lägsta bandet och sedan spela upp alla ackord ända upp till band 22. Sedan vänder man och går ned. Som vanligt kan detta verka omöjligt men tänk då på att det bara är tre olika ackordgrepp inom varje inversion.

När man väl efter en stund (läs veckor) verkligen kan alla diatoniska ackord i alla inversioner (fuska inte här - för alla "normala" människor tar det ett par veckor att verkligen sätta detta till muskelminne.) så börja då att klättra från lägsta till högsta bandet med alla möjliga diatoniska ackord på varje band. 

När man väl behärskar detta (dvs du kan vakna kl 4 på natten och utan att tänka ta ett högt F#dim i andra inversionen på 0.1 s) så kommer du att upptäcka att väldigt många sånger kan harmoniseras bara med dessa ackord. 

Sedan bör du gå vidare och lära dig alla diatoniska ackord i C och E också. Men skynda långsamt!

"Old Home Places"

I nedanstående exempel har jag hämtat inspiration från en av mina favoriter med J.D. Crow (Old Home Places).Pröva att spela denna sekvens i jämn takt till. Spela aldrig fortare än att du kan hålla samma takt genom hela sången! (Denna är lite förenklad mot vad J.D Crowe spelar i verkligheten.)

Anm: Byt ut B ackordet i första inversionen mot ett B7 ackord som du t.ex. kan ta på band ett och två (band 1 första trängen, band två tredje strängen)

Var speciellt uppmärksam på avslutningssekvensen G-E-A-D-G-G den kräver byten mellan inversion 1 och 2 

Ackordbeteckningar

Som vi tidigare sagt så är det i det närmaste meningslöst att utan struktur bara memorera ackord. Vet man bara principen hur de vanligaste ackorden är uppbyggda (vilka toner i skalan som ingår) så kan man efter en del övning ta ut godtyckliga ackord.

I tabellen nedan så har vi listat "recepten" för vanliga ackord. I traditionell bluegrass så är det kanske inte så vanligt att hitta de mer "jazziga"ackorden (t.ex. nio-ackord) men eftersom de varken är lättare eller svårare så är dom medtagna här också. Till skillnad från piano där man i princip kan ta 10 simultana toner så tar man i praktiken bara 4 toner på en banjo. Detta innebär naturligtvis att man inte har en chans att ta t.ex. ett fullt 13-ackord utan endast ett par toner (även på piano så använder man bara normalt ett par av de toner som ingår i ett fullt 13 ackord.). 

Ett par saker som kan vara värt att hålla i minnet när man letar upp ackord med högre nummer som t.ex. G9, G11 o.s.v.

• Nionde tonen är samma som andra tonen men vanligtvis menar man då en oktav högre
• Elfte tonen är samma som fjärde tonen men vanligtvis menar man då en oktav högre
• Trettonde tonen är samma som sjätte tonen men vanligtvis menar man då en oktav högre. 

(Eftersom 11 och 13 ackord är såpass ovanliga i bluegrass så vi hoppar helt sonika över dom i tabellen nedan. Konsultera någon bok i musikteori för att läsa mer om dessa. Eller varför inte Wikipedia)

Siffrorna indikerar tonen i skalan och "b" eller "#" indikerar en sänkning eller höjning av grundtonen ett halvt tonsteg. 

Ackordkonstruktioner och beteckningar

För ackordbeteckningar finns det ibland lite varianter men nedan har vi använt de vanligaste beteckningarna. I de fall det förekommer två vanliga beteckningar så har vi listat bägge. I beskrivning ges de engelska namnen inom parantes.

För vissa ackord finns det inga bra svenska namn, jag har ibland sett t.ex. "förminskat" i meningen "dimished" eller "förstorat" för "augmented" (men också "plus-5" ackord.). För sus ackord användes ibland på 70- och 80-talet beteckningen "förhållning" men det blir ganska obegripligt. 

Anm1: Diminshed (förminskade ackord) är skrivet 7bb och det är inte ett skrivfel. Ett fullt diminshed ackord skapas utifrån ett sju ackord genom att sänka alla ingående toner ett halvt tonsteg förutom tonikan. Det intressanta med ett dim ackord är att det är helt symmetriskt, alla toner är små terser staplade på varandra.Denna symmetri gör att ett Gdim ackord lika gärna skulle kunna vara ett Edim (eftersom dom innehåller exakt samma toner, G Bb Db E). Det melodiska sammanhanget avgör vad som är den bästa tolkningen.

Anm2: plus 5 ackord benäms även "överstigande" i svensk musikteori, men i dagligt tal används bara "+"-ackord.

När du skriver ned övningar för att nöta in dessa ackord så börja med de två första grupperna av ackord (förutom 9 och 6-ackordet) och vänta med den sista gruppen tills du verkligen nött in de första efter den princip som beskrivs i avsnittet om att lära sig ackord.  

Förutom de ackord som finns i tabellen ovan kommer du även att stöta på andra ackorbenämningar. Så finns t.ex. 11 och 13-ackord som består av terser staplade på varandra. 11-ackord blir då 1,3,5,7,9,11 och 13-ackord 1,3,5,7,9,11,13. Här kan man nu direkt se ett problem. Dessa ackord har i teorin mer än 5 toner vilker är det maximala antalet vi kan ta på en banjo. Ofta vill man också begränsa det till endast 4 toner på de nedersta 4 strängarna. Skall man spela ckord måste man därför utelämna vissa toner. Vilka toner man utelämnar beror på vad man spelar men några hållregler finns det.

• Om man inte spelar solo kan man utelämna tonikan eftersom resten av bandet ofta ger en stark grundton.
• subdominanten bör aldrig utelämnas det är en karaktärston (den sty t.ex om vi uppfattar ett dur eller moll ackord)
• 7:an bör aldrig utelämnas (det är också en karaktärston)
• I 11- och 13-ackord kan man utesluta 9:an (dock aldrig 11- eller 13 eftersom det definierar ackordet!)

Ackordföljder

I en given tonart så ger man ackorden namn, eller snarare romerska nummer, beroende på var i skalan dom har sin tonika. I en vanlig G skala (G-A-B-C-D-E-F#-G) så är ett G-dur ackord I, ett A-dur ackord II, ett B-ackord III, C-ackord IV osv.

I traditionell västerländsk musik så finns det vissa följder av ackord som är mer vanliga än andra. Så om sången är i G-dur så finns med sannolikhet gränsande till visshet ackorden G,C,D någonstans i sången. Det motsvarar I-IV-V ackorden enligt vår numrering. Detta är ingen naturlag men kulturellt så har vi sedan barnsben hört så många sånger komponerade enligt denna princip så att man reagerar skarpt om någon frångår mönstret (som t.ex. vissa jazzmusiker gillar att göra).

Det finns ett stort antal böcker om harmonisering och hur man konstruerar ackordsföljder och ingenting som vi kan gå in på här. Andra har skrivit tjocka böcker om detta och om man inte avser att bli en professionell kompositör behöver man nog inte kunna allt det finstilta.

Dock finns det två saker som är utomordentligt bra att lära sig och det är kvintcirkeln och traditionell (enkel) visharmonisering. Som vi beskrev i avsnittet kring diatoniska ackord är detta grunden för att kunna improvisera. man får helt enkelt ett antal recept på följder av ackord som de allra flesta tycker låter bra.

I traditionella visor och även i traditionell bluegrassmusik så är harmoniken ofta inte så komplicera. Tittar man t.ex. i svenska visböcker så är visorna ofta harmoniserade väldigt enkelt, mycket beroende på att många visor är folkmusik som var menad att många skulle kunna spela och sjunga dessa. I början räcker det därför att lära sig de standardrecept som finns. Det låter helt enkelt tillräckligt bra! Så kan t.ex. en melodi i G dur (oftast) harmoniseras bara med ett G (och/eller G7), C (och/eller C7), D ackord. Det kanske kommer att låta lite "tråkigt" men fungerar. Jazzmusiker lär sig genom övning att hitta varianter och utvidgningar från dessa grundackord (baserad på kvintcirkeln) för att skapa ackordföljder som fångar lyssnarens uppmärksamhet. Detta kommer med övning (och ett visst mått av fallenhet 1%- resten är övning).

Hur kan man då använda denna kunskap? Ja, t.ex. om man spelar med några som spelar en melodi i G-dur som man inte själv kan så är det möjligt (efter lite övning) att spela dessa ackord (hela eller brutna) på "rätt" ställe och på så sätt följa med som om man kunde melodin.

12-takters blues

När du har läst avsnittet kring ackord så kan du pröva att spela följande tolv takter med motsvarande ackord. Pröva först att bara spela ackorden utan några rolls (fyra anslag på strängarna per takt). Spela sedan som det står nedan. Du kommer garanterat att känna igen ackordgången från ett oändligt antal låtar som du har hört. Den här (enkla) ackordgången är grunden i många poplåtar och brukar kallas för 12-takts blues (mer specifikt är detta den mest enkla 12-takts blues i G-dur man kan spela). För att hålla det enkelt så finns det inte så många "bluesiga" ackord i den här varianten. Den allra enklaste varianten består endast av tonartens I, IV och V tonen enligt formen

Så i t.ex. G-dur blir mönstret

Det finns ett oändligt antal variationer på detta och i princip alla stora blues- och jazzmusiker har sin egen variant på detta. Mer om detta kan du söka på nätet. En vanlig variant som låter lite mer "bluesig" är följande.

På samma sätt skulle detta i G-dur motsvara

Denna ackordföljd kan man nu spela med olika rolls eller genom att bara slå an strängarna. Nedan är en enkel variant där man bara slår an strängarna..

(Komprimerad) 12-takters blues

I tablaturen ovan står det ett "B" (för brush på engelska) under en pil bredvid varje ackord. Det betyder att man slår an alla strängarna med naglarna på högerhanden (eller med tummen om man har plektrum), som om man ville vifta bort en fluga ungefär. I tablaturen ovan har vi också fuskat lite då vi för att få plats så har vi reducerat 12-takter till tre. Varje ackord skall egentligen vara i en egen takt men av (rit-tekniska) skäl visar vi detta så här. Försök nu att själv spela samma ackord men med t.ex. en full foward roll på varje ackord. Det innebär att de fyra första ackorden ovan t.ex. spelas som

De fyra första takterna med rolls för de fyra första G-ackorden.

Igen, när man som ovan ser alla dessa toner (32 st) kan det verka omöjligt att kunna komma ihåg. Men, om man vet att det bara är 4 G ackord med en enkel forward roll blir det så mycket enklare att förstå (och att komma  ihåg). När du lär dig musik från tablatur försök hitta ackorden och vilka rolls som ingår. (I just det här fallet är det ju också extremt enkelt eftersom samma takt upprepas fyra gånger). Försök sedan att skriva om sången i notationen med rolls och ackord och sedan bara spela efter denna "stenografi".

Diatoniska ackord

Diatoniska ackord är helt enkelt de ackord man får om man bildar ackord (tre-klanger) med ackordets rot på alla skalans toner i tur och ordning. Dessa ackord harmoniserar skalan.

Anm: Diatonisk betyder betyder troligen skalsteg och har kommit att beteckna västerländska stegade skalor.

En anledning att lära sig dessa ackord är att de är mycket vanligt förekommande i all västerländsk musik och att de lämpligen kan användas som genomgångsackord. Det vill säga att om man ska "åka" från ett ackord till ett annat så är chansen stor att de ackord som man passerar på vägen är just dessa skalegna ackord. Dessa ackord är också "säkra" i den meningen att det låter sällan fel oavset hur man spelar dessa (nåja nästan i alla fall). Det är därför en bra grund för vidare improvisation.

Låt oss ta ett exempel med en G-skala, G-A-B-C-D-E-F#-G.

Vi vet att ett vanligt treklangs ackord består av tre toner, 1,3 och 5 tonen i skalan. Så ett G-ackord blir G-B-D.

Men vad händer om vi tar samma skala men istället börjar på A och följer samma strukur, dvs 1-3-5. Då får vi en treklang som är A-C-E. Börjar vi på B så får vi B-D-F# osv för resten av tonerna i skalan. När vi kommer till slutet börjar vi bara från början så för F# blir treklangen F#-A-C. Följande bild visar dessa treklanger i vanlig musiknotation

Alla dessa treklanger bildar nu ackord. Det kanse nu är lätt hänt att man tänker att det måste bli vanliga treklanger och att man bara spelar ett C, D, E grundackord och så vidare. Men tänker man efter en gång till så inser man att detta inte är sant då det inte är lika många halvtonsteg mellan varje not i skalan. Genom att nu analysera vilka toner som ingår kan man identifiera dessa ackord som

G, Am, Bm, C, D, Em, F#m(b5)

Ofta kompletterar man dessa ackord så att man också lägger till den nästa fjärde not på "toppen" för att få varianter av 7-ackord. Detta kommer sig av att vi har fyra fingrar och att vi med de slutna fulla ackorden har fyra noter till vårt förfogande. Så detta blir då i notation

Analysera man dessa ackord så kommer man fram till följande

Gmaj7, Am7, Bm7, Cmaj7, D7, Em7, F#m7(b5)

Innan du läser vidare så se till att du verkligen förstår detta. Är du osäker på hur man namnger och bildar ackord så sök information på nätet. Denna struktur kommer att vara densamma för alla skalor men givetvis med olika ackord. Strukturen maj7, m7, m7, maj7, 7, m7, m7(b5)

Dessa ackord brukar man också ange med romerska siffror som

I, ii, iii, IV, V, vi, vii*

Här använder vi små bokstäver för mollackorden och stora bokstäver för dur ackorden. Det sista ackordet förtjänar en kommentar. På grund av skalans struktur så blir detta ett mollackord men där också dominanten endast är en liten ters över subdominanten (en "moll-femma" eller på engelska "flat-five").

Varför tar vi då upp detta. jo, om du tittar på harmoniseringar (vilka ackord som ingår) i vanliga sånger så kommer du garanterat att hitta dessa ackordstrukturer. Dvs om en låt är i G-dur så kan du mycket väl hitta ett Bm7 någonstans. När man spelar dessa ackord så låter de ganska bra ihop.

Det fina med dessa ackord är att nästan oavsett i vilken ordning och följd man spelar dessa ackord så låter det "bra". Dessa ackord är dessutom tätt kopplade till de s.k. modala skalorna.

Det här är dessutom en väldigt bra sätt att lära sig hur man från ett maj ackord (dvs den vanliga treklangen) skapar ett 7 och ett maj7 ackord (eller ett m7). Observera begreppsförvirringen här. Ett C-maj ackord är inte detsamma som ett Cmaj7 ackord. I första fallet betyder "maj" major chord, dvs grundtreklangen. I andra fallet betyder det "major-7" dvs en stor septim över grundtonen.

Ett C7 ackord är ett C-ackord + Bb (eller A#) medan ett Cmaj7 är ett C-ackord + B. Ett annat enklare sätt att tänka är att ett 7 ackord har tonen två halvsteg ned från grundtonen inkluderad och att ett maj7 ackord har tonen ett halvt tonsteg ned från grundtonen inkluderad. 

Hur hittar man då ett Gmaj7 ackord. Börja med ett första inversionens G ackord (se tidigare avsnitt om ackord). Vi skall sedan lägga till tonen som är ett halvt tonsteg ned från G (dvs F#). Eftersom vi vet att vi har ett G på femte bandet första strängen (tonikan) så kan vi bara flytta lillfingret från femte till fjärde bandet och voila! Vi har ett Gmaj7! Eftersom första inversionen är flyttbar så kan du nu genast spela samtliga ackord som maj7. Flytta bara ned lillfingret ett band på första strängen när du tar ett första inversionens ackord..

På samma sätt kan vi enkelt spela ett 7 ackord. Fast här måste vi flytta ned två band och eftersom få har så flexibla lillfingrar (i alla fall inte jag) så får man ta detta ackord som ett barré med pekfingret över de två första strängarna istället för bara på den andra strängen.

Hur man omvandlar ett första inversionens ackord till motsvarande maj7 och 7 ackord

Det som återstår är att hitta ett m7 (moll-7) ackord. Detta ackord består av ett vanligt moll ackord med tillagd liten septima. Igen om vi utgår ifrån första inversionen så skall vi flytta ned subdominanten ett halvt tonsteg (för att få ett mollackord). Vi skall alltså flytta tredje strängen från band fyra till band tre. Sedan skall vi flytta ned tonikan två steg (för att få ett 7 ackord) så vi måste flytta ned första strängen från femte till tredje bandet.

Eftersom det igen blir fullständigt omöjligt att håll kvar de ursprungliga fingrarna så tar vi helt enkelt ett barré över de tre första strängarna och tar 5 bandet, fjärde strängen med lillfingret.

Hur man omvandlar ett första inversionens moll ackord till motsvarande m(maj7) och m7 ackord

Det som återstår är det märkliga m7(b5) ackordet. men även här kan vi utgå från första inversionen.

1. Flytta ned subdominanten ett band (ger mollackord)
2. Flytta ned tonikan på första bandet två band (för att få 7:an)
3. Flytta ned dominten (5:an) ett band (för att få b5)

Detta är ett (möjligtvis) krångligt sätt att beskriva följande process och i slutändan ett ganska enkelt ackord

Principen för att skapa ett m7(5b) ackord utifrån första inversionen

Varför skall man krångla till det så mycket. Kan man inte bara lära sig dessa former utantill. Jo kanske. Men många (inklusive jag själv) skulle aldrig blint kunna memorerar alla dessa ackord helt blint om man inte kan hänga upp dom på något (som t.ex. första inversionen). Vet man vad som är 1 (rot), 3 (subdominant), 5 (dominant) och principen om hur ackord skapas så kan man alltid skapa de ackord som man behöver.

Förståelse för hur man skapa ackord är en dörr till frihet utan att man behöver memorerar en massa saker!

Nu kanske någon anser att man aldrig spelar ackord med banjo utan bara rolls. Det är fövisso sant men om du analyserar de rolls du ser i tab så bygger de allra flesta på vanliga ackord. Att snabbt kunna känna igen att vissa rolls som ser svåra ut bara är en foggy-mountain-roll på ett m7(5b) ackord gör det dels enklare att komma ihåg och dels lättare att snabbt hitta bra fingerpositioner för vänsterhanden.

Nu finns det andra sätt att ta dessa ackord som du säkert kommer att stöta på. Man kan t.ex. använda sig av de öppna stängarna (se nedan). Kom ihåg att en treklang bara är tre toner som du kan hämta från olika ställen på halsen (det finns ju dock vissa fysiska begränsningar över hur långt man kan sträcka fingrarna så i praktiken finns det ett ganska begränsat antal ackordsformer som vi vanliga dödliga kan ta.I praktiken förekommer därför inga ackord som spänner mer än fem band. .

Ett intressant exempel är om du tittar på någon youTube video där den Engelska banjospelare Leon Hunt lirar. Han har väldigt korta fingrar och använder flitigt sitt lillfinger på ett nästan magiskt sätt för att nå alla ackord där många använder ringfingret då man har mer styrka i det fingret (generellt).

Hela diatoniska ackord i G

Diatoniska ackorden utgående från första inversionen i en G skala. Lär dig att spela dessa ackord och pröva sedan att experimentera att bara ta t.ex de två första eller de tre första strängarna och spela med någon lämplig roll.

Experimentera och byt mellan ackorden som du själv vill och spela ibland hela ackord och ibland rolls. Du har nu tagit första steget till att börja improvisera ! Var bara nogrann med tempo och öva med en metronom. Tänk på att inte spela snabbare i början än att du kan ta ackorden rena. Försök visualisera ditt nästa ackord innan du tar det så kommer dina fingrar att snabbare hitta rätt ackord.

Möjliga diatoniska ackord över en G-dur skala
(Anm: Många av dessa ackord kan också med fördel tas längre ned på halsen.
T.ex D7 kan "som vanligt" tas på band ett-två och F#m7(5b) kan tas på band ett till fyra)

Prova att t.ex. spela sekvensen I - V - vi - IV, dvs Gmaj7, D7, Em7 och Cmaj7. I vanlig populärmusik så finns det att par av dessa sekvenser som ofta kommer igen och om du spelar ett tag så kommer du säkert att känna igen vissa sekvenser.

Anm: Förenkling

I praktiken förenklar man oftas vii* ackordet till motsvarande V ackord. I G ersätter man då F#m7(5b) med D7. Se nedan för bildexempel.

Anm: "Half dim"

I viss litteratur används "Half dim" som beteckning på m7(5b)ackordet och skrivs ibland då med en genomstruken cirkel (ø) efter grundtonen, t.ex. F#ø. 

Anledningen till att det kallas "Half dim" är att fullständiga ackordet (som man sällan spelar) inte har en förminskad 7:a. Ett fullständigt 7dim ackord har också en förminskad 7:a, t.ex. C Eb Gb Bbb medan ett m7(b5) har stamtonerna C Eb Gb Bb, m.a.o ett "halvt" fullständigt dim ackord. Observera här att vi skriver Bbb och inte A eftersom den vanliga 7:a är Bb (för ett C ackord) och en förminskad sjua rätteligen bör skriva (7:an)b och inte 6:an !

Förenklade diatoniska ackord

När man spelar backup (ackompanierar eller bara "leker") är det vanligt att man bara spelar på de lägsta tre strängarna. Man kan då kraftigt förenklade de diatoniska ackorden.

Som beskrivts förut kan ma utgå från valfri inversion när man vill skapa moll-ackord och vi börjar med att visa vilka ackord man får om man utgår från tredje inversionen (dvs barré) eftersom man då kan starta med ett öppet G (som kan ses som ett barré på 0:e bandet!)

Som du ser i ackorden nedan så står det inte längre ett fiss sju ackord med sänkt 5:a utan fiss dim (F#dim) . Det är exakt samma toner på de tre första strängarna som det fullständiga m7(5b) ackordet (dvs F#, A, C, E) eftersom ett F#dim=F#,A,C !

Utgående från tredje omvändningen/inversionen

Efter man kommit upp till tolfte bandet blir greppen identiska och man kan fortsätta upp till band 21.

Här kan man också enkelt inse att vårt förenklade m7(b5) kan tolkas som ett D7 om bara de tre nedersta strängarna räknas. Detta görs enklaste genom att kontemplera över nedanstående bild

Detta öppnar för tolkningsmöjligheter och ett F#dim kan därför också betraktas som ett D7 utan tonika.

Man kan givetvis också utgå från första inversionen och man får då ackorden (om vi börjar längst ned på halsen så kan vi inte börja med G utan det blir då ett Em som blir det lägsta möjliga diatoniska ackordet)

Utgående från första omvändningen/inversionen

Som vanligt så fortsätter man från början efter band tolv ända upp till band 22. Notera att moll ackorden enklast tas som ett barré med ett tillagt lilfinger på första strängen.

Genom att blanda på första och tredje inversionen så har man tillgång till alla diatoniska ackord utan att behöver flytta fingrarna så väldigt långt!

Som avslutning visar vi också för att vara fullständiga varianten där vi utgår från andra inversionen (gör det som en övning själv innan du läser vidare!)

Utgående från andra omvändningen/inversionen

Än en gång; när man väl nått över band 12 så är det bara att börja om med samma positioner ända upp till högsta bandet.

KOM IHÅG att när du spelar dessa så det bara de lägsta tre strängarna! Vill du spela fyra strängar så måste du ta de fullständiga ackorden eftersom den öppna fjärde (och femte) strängen bara passar ihop med vissa ackord (vilka?)