De första stegen
Det finns många första steg att börja spela. Men alla kan nog vara överrens om att först måste banjon vara stämd, sedan bör man veta hur man använder plektrum och sist kunna läsa enkel tablatur för att lära sig enkla övningar.
Steg 1: Att stämma
Innan man börjar spela måste banjon stämmas, dvs alla strängarna måste spännas för att ge en specifik ton när de slås an.
För en banjo finns det flera olika möjliga stämningar och för att riktigt krångla till det så stämmer man också ibland om medan man spelar. Den goda nyheten är att som ny spelare behöver man bara en enda stämning - G-dur! När man slår an alla strängar på en banjo som är stämd i G-dur får man ett rent G-ackord.
Man bör alltid ha banjon strängad och någotsånär rätt stämd för att hålla rätt spänning i halsen. Om man tar bort alla strängar och låter banjon stå kan det hända att halsen "slår sig". Banjon är byggd för att halsen skall balansera dragkraften från strängarna med konstruktionen inuti halsen (den s.k. "tross-rod" staven eller dragstång på svenska).
En banjo som är stämd i G-dur har följande toner på respektive sträng (kom ihåg att strängarna numreras från "botten" dvs den sträng som är längst bort ifrån dig när du håller i banjon, den korta strängen är därför sträng nummer 5)
| Sträng | Ton |
| 5 | G |
| 4 | D |
| 3 | G |
| 2 | B |
| 1 | D |
Standard G-stämmning
Anm: Det som skiljer banjo från andra stränginstrument är att det är relativt vanligt att man stämmer om banjon för vissa sånger. Anledningen är helt enkelt att dessa sånger ska bli tekniskt "lättare" att spela. Nackdelen med att stämma om är naturligtvis att (nästan) inga av de ackordgrepp man lärt sig längre fungerar (beror givetvis på hur man stämt om). Som nybörjare är det dock inget man behöver bry sig om.
I figuren nedan kan du se vad detta motsvarar på ett vanligt piano (C1 indikerar ettstrukna C - dvs det C som finns mitt på pianot).
För de som fick sin musikundervisning före 90-talet så bör vi påpeka att i figuren nedan så har vi använt benämningen B för halvtonen innan C vilket används som beteckning i alla anglosaxiska länder. Tidigare använde uteslutande Nordiska, Germanska och slaviska länder beteckningen H för denna ton men man har från sent 90-tal även i Svensk undervisning gått över till att använda beteckningen B. (En förenklad förklaring till varför H användes är att det kommer av benämningen på tyska för hårt B som skrevs med ett fyrkantigt b som i tryckerierna oftast blev ett litet h.)
Elektronisk stämapparat
När man börjar spela så är det lättast att numer använda en elektronisk stämapparat då dessa är så pass billiga. För att stämma en banjo så rekommenderas att du skaffar en stämapparat som har kontaktmikrofon, dvs du klämmer fast den på banjons huvud (där stämskruvarna sitter) och kan därefter direkt läsa av vilken ton du spelar och ser om du skall stämma upp eller ned för att få en ren ton.
Fördelen med stämapparat är att man har en korrekt grundton, dvs om man spelar med andra så spelar alla med exakt samma tonläge. Numer så använder även professionella musiker stämapparat då det är det snabbaste och mest exakta sättet om man vill ha en absolute korrekt stämd banjo. När du skaffar en stämapparat se till att den om möjligt har bakgrundsbelysning eftersom det annars kan vara svårt att läsa av den när man spelar med andra i mindre väl upplysta lokaler!
Om man inte har tillgång till stämapparat så kan man även stämma strängarna relativt mot varandra, man kan då spela utan problem men man kommer nästan helt garabterat inte ha samma tonläge (om man inte är en mycket van musiker med väl utvecklat gehör) som den person man ev. skall spela tillsamman med.
Att stämma banjon relativt
Om man endast skall spela för sig själv kan det ibland duga att stämma banjon så att alla strängarna har inbördes rätt tonavstånd. Detta går i princip till så att man håller nere ett band på en sträng och spelar en annan sträng öppen. När dessa två strängar sedan har exakt samma tonhöjd vet man att den öppna strängen har samma ton som den greppade strängen har på det band som man dämpat.
Det enda som man bör ha i åtanke är att man bör ligga något sånär i närheten av de riktiga tonerna som banjon skall ha eftersom man annars kan riskera att antingen någon sträng brister eller att man har en så låg stämmning att man får ett "brum" i banjon.
För att stämma ett stränginstrument relativt (dvs så att strängarnas tonhöjd i förhållande till varandra är korrekt) utnyttjar man ett akustiskt fenomen som brukar kallas ringande (eller "beating".på engelska). Det uppstår om man slår an två toner med nästan samma frekvens, skillnaden i frekvens ger upphov till ett "ringande" som man ganska lätt kan uppfatta. När två toner är exakt samma (eller skiljer exakt en oktav) så här man endast en ton och inget ringande.
Detta fenomen utnyttjar man när man stämmer banjon genom att spela en sträng öppen samtidigt som man spelar en sträng på det band som gör att denna sträng blir exakt samma ton som den öppna strängen. När dessa två strängar är "prefekt" stämda i förhållande till varandra så kan man endast höra en ren ton.
Om vi utgår från bilden nedan som illustration så går man tillväga enligt följande
- Slå an första strängen öppen samtidigt som du slår an andra strängen dämpad på tredje bandet. Detta skall nu vara två identiska D och man skall endast kunna höra en ton. Juster den andra strängen tills du bara kan höra en ton och inget "ringande"
- Gå därefter över till att slå an den andra strängen öppen samtidigt som du slår an den tredje strängen dämpad på det fjärde bandet. Detta skall nu vara två identiska B. Juster tredje strängen tills du endast kan höra en ton.
- Slå sedan an tredje strängen öppen samtidigt som du slår an fjärde strängen dämpad på 5 bandet. Detta skall nu vara två identiska G och man skall endast kunna höra en ton.
- Slutligen stämmer man femte strängen geon att slå an femte strängen öppen samtidigt som man slår an första strängen dämpad på femte bandet och på samma sätt som tidigare skall man bara kunna höra en enda ton.
Om man har svårt att höra om en not är för hög eller låg sä stämmer man ned tonen rejält för att sedan jobba sig upp mot den ton man skall jämför amed igen.
Ovanstående beskrivning kan verka lite invecklad och är nog ett bra exempel på vad en bra lärare kan visa dig och förklara på fem minuter men som kanske tar lite längre tid att själv komma underfund med.
Om banjon är väldigt ostämd så bör man försöka se till att strängarna är "någotsånär" spända eftersom även om man i teorin kan stämma banjon relativt med väldigt lösa strängar så blir det väldigt svårt att spela på den. Därför skall man nog som nybörjare använda en elektronisk stämapparat. Den relativa stämningen kan man utnyttja när man är mer van och vet ungefär hur hårrd spänning man skall ha/brukar ha på strängarna.
Video
Följande video visar hur man kan gå tillväga
Steg 2: Fingerplektrum
Man använder normalt fingerplektrum för att spela 5-strängad banjo. Ett plastplektrum för tummen och stålplektrum för pekfinger och långfinger (det finns även stålplektrum för tumme men det är inte så vanligt).
Plektrum använder man för att får ett renare, kraftigare och krispare ljud när man spelar. Även om man kan spela utan plektrum så tag för vana att spela med plektrum redan från början eftersom det tar ett tag att vänja sig vid dessa extra "naglar".
Tips:
- Skär ett par skårer på insidan av plast plektrumet för att ge bättre friktion mot tummen så att plektrumet sitter bättre och så att svett kan transporteras bort så att plektrumet inte glider av.
- Om man har kort avstånd mellan strängarna och skinnet kan det underlätta om man slipar av ett par milimeter på tum plektrumet för att undvika att man slår i skinnet när man spelar när halsen.
- Stålplektrumen skall sitta tätt mot fingrarna.Böj upp änden på stålplektrumet så att det följer toppen av ditt finger.
- Ta för vana att öva med plektrum etfersom känslan att spela med och utan plektrum är olika. Dessutom blir positionen för fingrarna mot strängarna lite annorlunda.
- Ny plektrum kan läggas i varmvatten någon minut för att sedan bli enklare att forma så att dom sitter bra
- Stålplektrumet skall bli slitna precis mitt på. Då har du ett bra anslag direkt i rät vinkel på strängarna.
Följande video i två delar lär dig allt (och lite mer) om vad du behöver veta om fingerplektrum
Steg 3: Att läsa tablatur
För stränginstrument är inte det traditionella notsystemet det bästa då det finns ett visst mått av valbarhet eftersom en given ton finns på flera ställen på en banjo. Man kan t.ex. ta tonen G1 genom att slå an 3-strängen öppen men också genom att slå an 4 strängen på 5-bandet.
Vanlig notskrift visar enbart vilka toner som ska spelas medan tablatur också visar var tonerna ska spelas. Tablatur är också kopplat till ett specifikt instrument. Tablatur för en gitarr är inte samma sak som tablatur för en 5-strängad banjo.
Det går naturligtvis också att spela efter vanlig notskrift. För en van spelare så lär man sig efter ett tag var det är bäst att ta vissa toner i olika situationer så att man inte behöver flytta vänsterhanden så mycket men det är fortfarande lite "bökigt" och det är nog väldigt få bajospelare som kan spela direkt ad-lib efter vanlig notskrift. (Jag kan det då sannerligen inte).
Ett bättre system som man i princip alltid använder för banjo (och även andra stränginstrument) är s.k. tablatur notation. Det är helt enkelt en schematisk bild av strängarna med en siffra som visar vilket band på vilken sträng som man skall hålla ned när man slår an strängen. Figuren nedan visar hur raderna på tablaturen motsvarar strängarna
Om vi tittar på följande "riktiga" tablatur (ritad lite större än normalt) så visar den en full takt med 8 toner. Denna takt skall man då spela enligt följande förklaring:
- Den första tonen skall man spela på 3-strängen öppen
- Den andra tonen skall man spela på 2-strängen på första bandet
- Den tredje tonen på 5 trängen öppen
- Den fjärde tonen på 1 strängen på andra bandet
- osv
Att spela efter tablatur kanske verkar lite besvärligt i början innan det sitter i ryggmärgen vilka linjer som betyder vilka strängar (speciellt som det kanske känns upp-och-ned i början. Men efter bara ett par dagars spelande kommer detta att kännas helt naturligt. Hjärnan anpassar sig snabbt! Kom också ihåg att det är viktigt att högerhanden är stabil. Detta åstadkommer man enklast genom att hålla lillfingret pch långfingret på skinnet precis snett nedanför stallet. Om man ankrar fingrarna på samma ställe så kommer handen att "lära" sig hur man hittar de fingrar som man skall spela med tummen, pek- och långfingret.
Det "C" som står ovanför takten i början indikerar att denna takt egentligen är ett brutet C-ackord som spelas med ett "standardmönster" som brukar kallas "alternating-thumb-roll".
Hur skall man veta vilka fingrar man skall använda (fingersättning)?
För att i början lättare veta vilka fingrar på högerhanden man bör använda så har många tablaturer en bokstav under varje not (skriven med versaler) som motsvarar ett finger på högerhanden. Bokstäverna som används i traditionell 3-finger bluegrass är "T" (Thumb), "I" (Index), "M" (Middle). Oftast faller det sig ganska naturligt (efter ett tag) vilka fingrar man bör använda men i början kan det vara till stor hjälp. Speciellt de gånger man inte följer "standard" (t.ex. när man måste slå an två toner i följd med samma finger). Här är det också precis samma sak som med fingersättning på piano. En fingersättning som när man lär sig ter sig helt onaturlig förstår man först nyttan av när man spelar i konsert-tempo då man inser att den "naturliga" ifngersättningen som man trodde var bättre inte alls hade fungerat i tempo!
För vänsterhanden brukar man skriva ut (ibland) vilka fingrar som skall användas med gemener ovanför tablaturen. Man använder då bokstäverna "p" ("pinky",lillfingret), "r" (ring-finger), "m" (middle), "i" (index). Som ny spelare har man ofta mer hjälp av detta eftersom man för vissa "licks" måste använda en viss sekvens av fingrar för att man överhuvudtaget skall kunna hinna med då man spelar i fullt tempo. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket tid för att göra stora handomflyttningar. Bilden nedan visar den föregående tablaturen med indikation för full fingersätning
Tänk därför på att i början vara noggrann med att följa de rekommenderade fingersättningarna även om det kan kännas konstigt. När du spelat ett par år kan du tillåta dig själv att börja avvika !
Mer "avancerad" notation, utsmyckning
Tablaturen ovan visar ingen av den typiska ornamentering som man ofta använder när mans pelar banjo, t.ex. s.k. "hammer-on", "pull-offs" eller "slides". Dessa utsmyckningar visas oftast med en en båge mellan de två ingående noterna och en bokstav ovanför (eller under) som indikerar vilken typ av utsmyckning som passar bra ("h", "s", "p"). När man har spelat ett tag lär man sig ganska snabbt att se vilken typ av utsmyckning som passar (och går) att göra.