Hur bär man sig då åt för att lära sig spela?

Lärare, böcker & kurser

Tyvärr är det inte så gott om varken banjolärare eller kurser i Sverige. Om man bor i näheten av Stockholm så händer det att det ibland finns kvällskurser (t.ex. på medborgarskolan). Dock är nog det vanligaste sättet att man skaffar någon av de otaliga "Teach-yourself-banjo" böckerna som finns tillsammans med någon instruktions CD/DVD där man kan lyssna/se på hur det egentligen är tänkt att låta (till skillnad från de ljud man själv i början frambringar).

Kvalitén på både böcker och DVD er är skiftande och en del nybörjarböcker är långtifrån lätta att börja med om man inte spelat något stränginstrument först. Det kan nog vara en av anledningarna att många som börjat gett upp efter ett par månader eftersom dom uppfattar sig som "omusikaliska" då dom efter ett par månader av (ofta intensivt) spel endast kommit ett par sidor in i dessa "nybörjar" böcker och låter långtifrån de inspelningar man lyssnar på. Här kan en mer erfaren spelare hjälpa till med att komma vidare, ge handfasta råd och sätta realistiska förväntningar.

Internet, YouTube & Skype

Instruktions DVD/CD håller på att ersättas av videor som är tillgängliga på nätet, antingen sådana man köper eller hittar på t.ex. YouTube. Utöver detta finns även ett antal banjolärare (främst engelska och amerikanska) som ger lektioner via Skype. Förvånasvärt många av de riktigt duktiga musikerna är tillgänglig a på detta sätt. 

Bra instruktionsvideor!

Banjo är ren glädje ...

Många tror kanske att banjo är ett specifikt instrument typ, så icke. Det finns många olika typer av banjo som man oftast brukar gruppera i hur många strängar dom har. I varje sådan grupp finns sedan ett antal varianter och även spelsätt.

Dock är det nog så att den banjotyp som dom flesta som inte själv spelar kommer att tänka på (om man överhuvudtaget har tänkt på banjo) är den traditionella 5-strängade amerikanska bluegrass banjon med den karakteristiska femte stängen som slutar en bit innan början på halsen. Denna typ av banjo finns både som öppen banjo eller som sluten med en resonator baksida. Det finns ingen egentlig skillnad mellan dessa typer förutom den volym man kan få ut av instrumentet. Den öppna banjon ger ett något mjukare ljud med lägre volym.

Den andra huvudtypen av banjo som är vanligast är den s.k. plektrumbanjon som är 4-strängad och som används i t.ex. Irländsk folkmusik och i Dixie-jazz.

Slutligen finns en tredje huvudtyp som egentligen är en gitarr med banjons resonanslåda och skinn. Detta är i alla praktiska avseenden en gitarr och är stämd exakt som en gitarr.

Sträng	Ton
5	G
4	D
3	G
2	B
1	D

Standard G-stämmning

MELODIVÄGEN

Den första skolan förordar att man skall börja med att lära sig enkla melodier, helst utantill, för att sedan fortsätta lära sig nya melodier som innehåller ny teknik som man skall öva på.

Fördelen med denna metodik är att man redan efter ett par veckor hjälpligt kan spela en eller fler enkla melodier i långsamt tempo. Detta kan hjälpa till att öka motivationen i lärandet då man (och sin kompisar) hela tiden tydligt kan höra sina framsteg. Nackdelen kan vara att man fokuserar för mycket på melodier i början istället för teknik.

Om man skall jämför med hur man lärde sig att läsa (och skriva) så motsvarar detta sätt kanske att man lär sig bokstäverna och ord samtidigt som man lär sig skriva poesi. Detta tvingar en elev att fokusera på både detaljer och helheten samtidigt hela tiden.

TEKNIKVÄGEN

Den andra skolan liknar den klassiska pianoundervisningen som var den förhärskande fram till slutet av 60 talet, att man börjar med teknikövningar och inte melodier. Denna skola tar till vara på att bluegrass banjo består av ett antal högerhandsmönster (eng. rolls) tillsammans med visa typiska vänsterhands ackord fattningar. Denna kombination av höger och vänster hand brukar på engelska kallas för "licks" (det finns oss veterligt ingen riktigt bra svensk översättning). I teorin så finns det ett oändligt antal kombinationer men i praktiken har det visat sig att om man behärskar de , säg, 30 vanligaste "licken" så kan man spela i princip "alla" vanliga bluegrass låtar.

Denna skola säger att det är bättre att fokusera på tekniken i början tills den sitter, lite grann som att lära sig alfabetet och enkla ord. När man kan det så är det enklare att bygga meningar (spela sånger) eftersom man inte behöver fokusera så mycket på exakt hur man skriver ett "A".

Nackdelen är att det kommer att dröja längre innan man kan spela någon hel låt men fördelarna är å andra sidan att när man väl skall lära sig en låt så går det oftast lite snabbare eftersom man redan kan alla byggstenar i sången.

Vilken skola som är bäst beror helt på den individ som skall lära sig. Om man har uthållighet med att "traggla" teknikövningar i början de första 5-6 månaderna eller om man vill snabbt spela sin första melodi. En bra lärare kan här hitta en balans mellan dessa metoder så att när en elev börjar tröttna på teknikövningar kan man lära sig en melodi som motsvarar den nivå eleven för tillfälligt befinner sig på. Oavsett hur man går tillväga så går det inte att komma bort ifrån att det krävs minst en timme om dagen i övning för att man skall göra framsteg!

 

Det är tyvärr ganska vanligt att många som försöker lära sig ett instrument ger upp efter längre eller kortare tid då dom inte nått dit dom vill tillräckligt snabbt. Det kan t.ex. kännas helt hopplöst att avslappnat kunna greppa ett fullt D-ackord då detta är en väldigt onaturlig ställning för handen, man får ont både i axeln och man kanske har en armbåge som ser allt annat än avslappnad ut. Här kan en bra lärare hjälpa till och sätta förväntningar om att det kommer att ta någonstans mellan 500-1000 greppade ackord innan det närmelsevis börjar kännas naturligt och man kan slappna av. Det är en rent biologisk process som är svår att snabba upp! Däremot så kan man vara smart och inte öva i blindo!

Här spelar också åldern in. Det finns goda biologiska och neurologiska orsaker till att man som äldre behöver mer tid på sig än om man är yngre. 

Det största misstag man själv (och en lärare) kan göra är att ha/sätta orealistiska förväntningar. Tyvärr förekommer det en del myter om personer som gick en veckokurs och sedan spelar som gudar. Det är en ren lögn. Spelar man t.ex. professionell klassisk gitarr innan så har man vissa fördelar framför en som aldrig spelat ett stränginstrument men även för en sådan person krävs otroligt mycket övning om man vill kunna spela "bra". Inget av det muskelminne en gitarrist har går att applicera på en fem-strängad banjo utan allt måste läras om.  

Betänk också att till bluegrassbanjo kommer man in på en relativt hög nivå redan från början. För många andra instrument börjar man med "blinka-lilla-stjärna" för att efter ett par år ge sig på Chopin.

Det är därför viktigt att man kan hitta en lärare som man känner sig bekväm med. För dom alla flesta så känns det olustigt att behöva visa upp något som man inte till fullo behärskar framför någon som är mycket mer erfaren än en själv. Det här sitter djupt inom de flesta och är något som både eleven och lärare måste jobba med. Detta fenomen är ofta starkare desto äldre eleven är (upp till en viss gräns) för barn/ungdomar verkar oftast inte detta vara en faktor utan dom kan lättare hitta glädjen i att spela utan att "skämmas" när man spelar fel. Det är därför viktigt att läraren kan förmedla att han inte sitter där för att döma om/när man spelar fel utan att han/hon genuint vill stötta dig i läroprocessen och givetvis förstår på vilken nivå du befinner dig.

Här måste man också erkänna att alla lärare inte passar för alla elever. Tyvärr är det så att i Sverige så finns det inte så många lärare i banjo att välja på så denna diskussion kan kanske te sig en smula akademisk men medvetenheten att det är "ok" att inte klicka med viss läraren inte är något fel i sig. Man har helt enkelt olika personligheter.

Det finns också viss forskning (framförallt för pianostudenter) som visar att många övar mer avslappnat och effektivare om dom vet att ingen lyssnar på dem. Blotta faktumet att man vet att någon lyssnar när man spelar gör att många stelnar och ägnar mer tid åt vad andra tänker än på sitt eget spel. Detta är man tvungen att arbeta bort och förståelsen att man inte är unik i att känna sig obekväm i en sådan här situation brukar för många hjälpa till att slappna av. Det kanske inte alltid låter så bra men - livet är för kort för att bry sig om vad andra tänker (eller hur?) 

 

Absolut! Upp till den nivå man är beredd att öva sig till! Det finns dock en passus här som -för att vara helt ärlig - ska tilläggas. Alla kommer inte att låta som Earl Scruggs eller Béla Fleck oavsett hur mycket man övar.

Detta är nog tyvärr extra sant för dom som har börjat spela som nybörjare i äldre ålder. Vissa saker lär man sig helt enkelt bättre som barn. För detta finns det rent fysiologiska förklaringar. Har du lärt dig cykla som barn och hållit upp i 20 år kan du förmodligen fortfarande cykla efter några få minuter igen. Samma sak med banjo - lärde du dig det som barn är sannolikheten större att det kommer tillbaka snabbt än om du precis börjat.

Men - detta är ingen orsak att inte börja. Man kan ha roligt efter sin nivå och finna glädje i att efter 1000:e gången man övat Melodislingan i "Jerusalem Ridge" (bokstavligen) så snubblar man helt plötsligt inte längre. Dock är det tveksamt om sambo/hustru/man är lika uppskattande efter 1000:e gången man spelat dessa ca 100 toner (igen ... av egen erfarenhet).

Det svåraste för många är att komma till tals med vilken nivå man faktiskt är på och inte spela svårare låtar än man klara av. Att med nöd och näppe stappla sig igenom "Ballad of Jed Clampett" (Som av någon outgrundlig - och felaktig - anledning finns med i många nybörjarböcker) kommer inte att göra någon glad. Att erkänna för sig själv att man behöver flera månader av (disciplinerad) övning för att vissa roll - verkligen - ska sitta även om man tycker man kan dom efter 10 minuter och genast ger sig på "nästa" sång kräver mognad och insikt. 

Men, jag är helt omusikalisk ...

Nonsens ! Gör ett experiment. Knacka handen i skrivbordet och räkna vid varje anslag, knacka handen i skrivbordet fyra gånger på rad och räkna 1-2-3-4. Börja sedan om, 1-2-3-4. Det gick bra, eller hur? Gott. Då är du inte omusikalisk.

Det är dessutom högst osannolik att du har en fysisk defekt i hörselsystemet som gör att du inte kan uppfatta toner (eftersom du då skulle ha stora talsvårigheter) eller en fysisk defekt i hjärnan som omöjliggör för dig att avgöra om en ton är högre eller lägre än en annan. Du kan göra ett annat enkelt tanke experiment för att undanröja alla tvivel. Tänk på skolavslutning när du var liten och psalmen ”Den blomstertid nu kommer” – du kan höra den i huvudet eller hur? Eftersom du kan höra den kan din hjärna tänka i toner – det är det viktiga. Sedan är det bara mekanisk övning att kunna uttrycka de toner man har i huvudet på ett instrument.

Många som säger att man är omusikalisk säger det bara för att man jämför sig med någon som kanske spenderat 30-40år av disciplinerad övning på ett instrument. Byt ut ordet musikalisk mot t.ex. ”springa” för att se hur dumt det är. Ingen säger ju att man inte kan springa bara för att professionella idrottsmän springer fortare.

Frågan är snarare Vill du lära dig? Är du beredd att hoppa över 30min TV-tittande varje kväll det kommande året för att få glädje av att spela ett instrument? Det finns visserligen individuella skillnader men förutsatt att man inte har svåra medicinska problem (som påverkar motoriken) kan alla lära sig spela.

För vissa individer kommer det dock att ta längre tid, Om man t.ex. har ovanligt hårda motoriska kopplingar mellan fingrarna (dvs man har ovanligt svårt att röra fingrarna en och en). Det finns t.ex. individer som har en så hård motorisk koppling mellan ringfinger och långfinger att det för dessa få individer av mänskligheten faktiskt kan vara medicinskt omöjligt att spela ett stränginstrument - men för alla oss andra krävs det bara vilja och en gnutta tålamod samt insikten att vi alla inte kommer att kunna spela som Bela Fleck. Men alla som spelar piano förväntar sig kanske nite heller att bli lika tekniskt skickliga som Rachmaninoff var.