Tyvärr är det inte så gott om varken banjolärare eller kurser i Sverige. Om man bor i näheten av Stockholm så händer det att det ibland finns kvällskurser (t.ex. på medborgarskolan). Dock är nog det vanligaste sättet att man skaffar någon av de otaliga "Teach-yourself-banjo" böckerna som finns tillsammans med någon instruktions CD/DVD där man kan lyssna/se på hur det egentligen är tänkt att låta (till skillnad från de ljud man själv i början frambringar).
Kvalitén på både böcker och DVD er är skiftande och en del nybörjarböcker är långtifrån lätta att börja med om man inte spelat något stränginstrument först. Det kan nog vara en av anledningarna att många som börjat gett upp efter ett par månader eftersom dom uppfattar sig som "omusikaliska" då dom efter ett par månader av (ofta intensivt) spel endast kommit ett par sidor in i dessa "nybörjar" böcker och låter långtifrån de inspelningar man lyssnar på. Här kan en mer erfaren spelare hjälpa till med att komma vidare, ge handfasta råd och sätta realistiska förväntningar.
Internet, YouTube & Skype
Instruktions DVD/CD håller på att ersättas av videor som är tillgängliga på nätet, antingen sådana man köper eller hittar på t.ex. YouTube. Utöver detta finns även ett antal banjolärare (främst engelska och amerikanska) som ger lektioner via Skype. Förvånasvärt många av de riktigt duktiga musikerna är tillgänglig a på detta sätt.
Många tror kanske att banjo är ett specifikt instrument typ, så icke. Det finns många olika typer av banjo som man oftast brukar gruppera i hur många strängar dom har. I varje sådan grupp finns sedan ett antal varianter och även spelsätt.
Dock är det nog så att den banjotyp som dom flesta som inte själv spelar kommer att tänka på (om man överhuvudtaget har tänkt på banjo) är den traditionella 5-strängade amerikanska bluegrass banjon med den karakteristiska femte stängen som slutar en bit innan början på halsen. Denna typ av banjo finns både som öppen banjo eller som sluten med en resonator baksida. Det finns ingen egentlig skillnad mellan dessa typer förutom den volym man kan få ut av instrumentet. Den öppna banjon ger ett något mjukare ljud med lägre volym.
Den andra huvudtypen av banjo som är vanligast är den s.k. plektrumbanjon som är 4-strängad och som används i t.ex. Irländsk folkmusik och i Dixie-jazz.
Slutligen finns en tredje huvudtyp som egentligen är en gitarr med banjons resonanslåda och skinn. Detta är i alla praktiska avseenden en gitarr och är stämd exakt som en gitarr.
Mizzone-Flint Hill Special
Som inspiration kan vi inte låta bli att visa 8-åriga Jonny Mizzone som spelar "Scruggs Flint Hill Special" med sina bröder i sitt rum !
(Det är bara att buga och bocka och konstatera det tog mig ca 1,5 år och ~500 timmars övning att komma upp på en 8-årings nivå . . . och jag har ändå fördelen att vara stor nog att kunna hålla banjon och har semi-professionellt spelat piano.)
Steg 1: Att stämma
Innan man börjar spela måste banjon stämmas, dvs alla strängarna måste spännas för att ge en specifik ton när de slås an.
För en banjo finns det flera olika möjliga stämningar och för att riktigt krångla till det så stämmer man också ibland om medan man spelar. Den goda nyheten är att som ny spelare behöver man bara en enda stämning - G-dur! När man slår an alla strängar på en banjo som är stämd i G-dur får man ett rent G-ackord.
Man bör alltid ha banjon strängad och någotsånär rätt stämd för att hålla rätt spänning i halsen. Om man tar bort alla strängar och låter banjon stå kan det hända att halsen "slår sig". Banjon är byggd för att halsen skall balansera dragkraften från strängarna med konstruktionen inuti halsen (den s.k. "tross-rod" staven eller dragstång på svenska).
En banjo som är stämd i G-dur har följande toner på respektive sträng (kom ihåg att strängarna numreras från "botten" dvs den sträng som är längst bort ifrån dig när du håller i banjon, den korta strängen är därför sträng nummer 5)
Sträng
Ton
5
G
4
D
3
G
2
B
1
D
Standard G-stämmning
Anm: Det som skiljer banjo från andra stränginstrument är att det är relativt vanligt att man stämmer om banjon för vissa sånger. Anledningen är helt enkelt att dessa sånger ska bli tekniskt "lättare" att spela. Nackdelen med att stämma om är naturligtvis att (nästan) inga av de ackordgrepp man lärt sig längre fungerar (beror givetvis på hur man stämt om). Som nybörjare är det dock inget man behöver bry sig om.
I figuren nedan kan du se vad detta motsvarar på ett vanligt piano (C1 indikerar ettstrukna C - dvs det C som finns mitt på pianot).
För de som fick sin musikundervisning före 90-talet så bör vi påpeka att i figuren nedan så har vi använt benämningen B för halvtonen innan C vilket används som beteckning i alla anglosaxiska länder. Tidigare använde uteslutande Nordiska, Germanska och slaviska länder beteckningen H för denna ton men man har från sent 90-tal även i Svensk undervisning gått över till att använda beteckningen B. (En förenklad förklaring till varför H användes är att det kommer av benämningen på tyska för hårt B som skrevs med ett fyrkantigt b som i tryckerierna oftast blev ett litet h.)
Elektronisk stämapparat
När man börjar spela så är det lättast att numer använda en elektronisk stämapparat då dessa är så pass billiga. För att stämma en banjo så rekommenderas att du skaffar en stämapparat som har kontaktmikrofon, dvs du klämmer fast den på banjons huvud (där stämskruvarna sitter) och kan därefter direkt läsa av vilken ton du spelar och ser om du skall stämma upp eller ned för att få en ren ton.
Fördelen med stämapparat är att man har en korrekt grundton, dvs om man spelar med andra så spelar alla med exakt samma tonläge. Numer så använder även professionella musiker stämapparat då det är det snabbaste och mest exakta sättet om man vill ha en absolute korrekt stämd banjo. När du skaffar en stämapparat se till att den om möjligt har bakgrundsbelysning eftersom det annars kan vara svårt att läsa av den när man spelar med andra i mindre väl upplysta lokaler!
Om man inte har tillgång till stämapparat så kan man även stämma strängarna relativt mot varandra, man kan då spela utan problem men man kommer nästan helt garabterat inte ha samma tonläge (om man inte är en mycket van musiker med väl utvecklat gehör) som den person man ev. skall spela tillsamman med.
Att stämma banjon relativt
Om man endast skall spela för sig själv kan det ibland duga att stämma banjon så att alla strängarna har inbördes rätt tonavstånd. Detta går i princip till så att man håller nere ett band på en sträng och spelar en annan sträng öppen. När dessa två strängar sedan har exakt samma tonhöjd vet man att den öppna strängen har samma ton som den greppade strängen har på det band som man dämpat.
Det enda som man bör ha i åtanke är att man bör ligga något sånär i närheten av de riktiga tonerna som banjon skall ha eftersom man annars kan riskera att antingen någon sträng brister eller att man har en så låg stämmning att man får ett "brum" i banjon.
För att stämma ett stränginstrument relativt (dvs så att strängarnas tonhöjd i förhållande till varandra är korrekt) utnyttjar man ett akustiskt fenomen som brukar kallas ringande (eller "beating".på engelska). Det uppstår om man slår an två toner med nästan samma frekvens, skillnaden i frekvens ger upphov till ett "ringande" som man ganska lätt kan uppfatta. När två toner är exakt samma (eller skiljer exakt en oktav) så här man endast en ton och inget ringande.
Detta fenomen utnyttjar man när man stämmer banjon genom att spela en sträng öppen samtidigt som man spelar en sträng på det band som gör att denna sträng blir exakt samma ton som den öppna strängen. När dessa två strängar är "prefekt" stämda i förhållande till varandra så kan man endast höra en ren ton.
Om vi utgår från bilden nedan som illustration så går man tillväga enligt följande
Slå an första strängen öppen samtidigt som du slår an andra strängen dämpad på tredje bandet. Detta skall nu vara två identiska D och man skall endast kunna höra en ton. Juster den andra strängen tills du bara kan höra en ton och inget "ringande"
Gå därefter över till att slå an den andra strängen öppen samtidigt som du slår an den tredje strängen dämpad på det fjärde bandet. Detta skall nu vara två identiska B. Juster tredje strängen tills du endast kan höra en ton.
Slå sedan an tredje strängen öppen samtidigt som du slår an fjärde strängen dämpad på 5 bandet. Detta skall nu vara två identiska G och man skall endast kunna höra en ton.
Slutligen stämmer man femte strängen geon att slå an femte strängen öppen samtidigt som man slår an första strängen dämpad på femte bandet och på samma sätt som tidigare skall man bara kunna höra en enda ton.
Om man har svårt att höra om en not är för hög eller låg sä stämmer man ned tonen rejält för att sedan jobba sig upp mot den ton man skall jämför amed igen.
Ovanstående beskrivning kan verka lite invecklad och är nog ett bra exempel på vad en bra lärare kan visa dig och förklara på fem minuter men som kanske tar lite längre tid att själv komma underfund med.
Om banjon är väldigt ostämd så bör man försöka se till att strängarna är "någotsånär" spända eftersom även om man i teorin kan stämma banjon relativt med väldigt lösa strängar så blir det väldigt svårt att spela på den. Därför skall man nog som nybörjare använda en elektronisk stämapparat. Den relativa stämningen kan man utnyttja när man är mer van och vet ungefär hur hårrd spänning man skall ha/brukar ha på strängarna.
Video
Följande video visar hur man kan gå tillväga
Metoder för inlärning
Det finns i olika skolor om vilken metodik man skall använda för att lära sig spela
MELODIVÄGEN
Den första skolan förordar att man skall börja med att lära sig enkla melodier, helst utantill, för att sedan fortsätta lära sig nya melodier som innehåller ny teknik som man skall öva på.
Fördelen med denna metodik är att man redan efter ett par veckor hjälpligt kan spela en eller fler enkla melodier i långsamt tempo. Detta kan hjälpa till att öka motivationen i lärandet då man (och sin kompisar) hela tiden tydligt kan höra sina framsteg. Nackdelen kan vara att man fokuserar för mycket på melodier i början istället för teknik.
Om man skall jämför med hur man lärde sig att läsa (och skriva) så motsvarar detta sätt kanske att man lär sig bokstäverna och ord samtidigt som man lär sig skriva poesi. Detta tvingar en elev att fokusera på både detaljer och helheten samtidigt hela tiden.
TEKNIKVÄGEN
Den andra skolan liknar den klassiska pianoundervisningen som var den förhärskande fram till slutet av 60 talet, att man börjar med teknikövningar och inte melodier. Denna skola tar till vara på att bluegrass banjo består av ett antal högerhandsmönster (eng. rolls) tillsammans med visa typiska vänsterhands ackord fattningar. Denna kombination av höger och vänster hand brukar på engelska kallas för "licks" (det finns oss veterligt ingen riktigt bra svensk översättning). I teorin så finns det ett oändligt antal kombinationer men i praktiken har det visat sig att om man behärskar de , säg, 30 vanligaste "licken" så kan man spela i princip "alla" vanliga bluegrass låtar.
Denna skola säger att det är bättre att fokusera på tekniken i början tills den sitter, lite grann som att lära sig alfabetet och enkla ord. När man kan det så är det enklare att bygga meningar (spela sånger) eftersom man inte behöver fokusera så mycket på exakt hur man skriver ett "A".
Nackdelen är att det kommer att dröja längre innan man kan spela någon hel låt men fördelarna är å andra sidan att när man väl skall lära sig en låt så går det oftast lite snabbare eftersom man redan kan alla byggstenar i sången.
Vilken skola som är bäst beror helt på den individ som skall lära sig. Om man har uthållighet med att "traggla" teknikövningar i början de första 5-6 månaderna eller om man vill snabbt spela sin första melodi. En bra lärare kan här hitta en balans mellan dessa metoder så att när en elev börjar tröttna på teknikövningar kan man lära sig en melodi som motsvarar den nivå eleven för tillfälligt befinner sig på. Oavsett hur man går tillväga så går det inte att komma bort ifrån att det krävs minst en timme om dagen i övning för att man skall göra framsteg!
Att lära sig ett instrument
Det är tyvärr ganska vanligt att många som försöker lära sig ett instrument ger upp efter längre eller kortare tid då dom inte nått dit dom vill tillräckligt snabbt. Det kan t.ex. kännas helt hopplöst att avslappnat kunna greppa ett fullt D-ackord då detta är en väldigt onaturlig ställning för handen, man får ont både i axeln och man kanske har en armbåge som ser allt annat än avslappnad ut. Här kan en bra lärare hjälpa till och sätta förväntningar om att det kommer att ta någonstans mellan 500-1000 greppade ackord innan det närmelsevis börjar kännas naturligt och man kan slappna av. Det är en rent biologisk process som är svår att snabba upp! Däremot så kan man vara smart och inte öva i blindo!
Här spelar också åldern in. Det finns goda biologiska och neurologiska orsaker till att man som äldre behöver mer tid på sig än om man är yngre.
Det största misstag man själv (och en lärare) kan göra är att ha/sätta orealistiska förväntningar. Tyvärr förekommer det en del myter om personer som gick en veckokurs och sedan spelar som gudar. Det är en ren lögn. Spelar man t.ex. professionell klassisk gitarr innan så har man vissa fördelar framför en som aldrig spelat ett stränginstrument men även för en sådan person krävs otroligt mycket övning om man vill kunna spela "bra". Inget av det muskelminne en gitarrist har går att applicera på en fem-strängad banjo utan allt måste läras om.
Betänk också att till bluegrassbanjo kommer man in på en relativt hög nivå redan från början. För många andra instrument börjar man med "blinka-lilla-stjärna" för att efter ett par år ge sig på Chopin.
Det är därför viktigt att man kan hitta en lärare som man känner sig bekväm med. För dom alla flesta så känns det olustigt att behöva visa upp något som man inte till fullo behärskar framför någon som är mycket mer erfaren än en själv. Det här sitter djupt inom de flesta och är något som både eleven och lärare måste jobba med. Detta fenomen är ofta starkare desto äldre eleven är (upp till en viss gräns) för barn/ungdomar verkar oftast inte detta vara en faktor utan dom kan lättare hitta glädjen i att spela utan att "skämmas" när man spelar fel. Det är därför viktigt att läraren kan förmedla att han inte sitter där för att döma om/när man spelar fel utan att han/hon genuint vill stötta dig i läroprocessen och givetvis förstår på vilken nivå du befinner dig.
Här måste man också erkänna att alla lärare inte passar för alla elever. Tyvärr är det så att i Sverige så finns det inte så många lärare i banjo att välja på så denna diskussion kan kanske te sig en smula akademisk men medvetenheten att det är "ok" att inte klicka med viss läraren inte är något fel i sig. Man har helt enkelt olika personligheter.
Det finns också viss forskning (framförallt för pianostudenter) som visar att många övar mer avslappnat och effektivare om dom vet att ingen lyssnar på dem. Blotta faktumet att man vet att någon lyssnar när man spelar gör att många stelnar och ägnar mer tid åt vad andra tänker än på sitt eget spel. Detta är man tvungen att arbeta bort och förståelsen att man inte är unik i att känna sig obekväm i en sådan här situation brukar för många hjälpa till att slappna av. Det kanske inte alltid låter så bra men - livet är för kort för att bry sig om vad andra tänker (eller hur?)
Kan alla lära sig spela?
Absolut! Upp till den nivå man är beredd att öva sig till! Det finns dock en passus här som -för att vara helt ärlig - ska tilläggas. Alla kommer inte att låta som Earl Scruggs eller Béla Fleck oavsett hur mycket man övar.
Detta är nog tyvärr extra sant för dom som har börjat spela som nybörjare i äldre ålder. Vissa saker lär man sig helt enkelt bättre som barn. För detta finns det rent fysiologiska förklaringar. Har du lärt dig cykla som barn och hållit upp i 20 år kan du förmodligen fortfarande cykla efter några få minuter igen. Samma sak med banjo - lärde du dig det som barn är sannolikheten större att det kommer tillbaka snabbt än om du precis börjat.
Men - detta är ingen orsak att inte börja. Man kan ha roligt efter sin nivå och finna glädje i att efter 1000:e gången man övat Melodislingan i "Jerusalem Ridge" (bokstavligen) så snubblar man helt plötsligt inte längre. Dock är det tveksamt om sambo/hustru/man är lika uppskattande efter 1000:e gången man spelat dessa ca 100 toner (igen ... av egen erfarenhet).
Det svåraste för många är att komma till tals med vilken nivå man faktiskt är på och inte spela svårare låtar än man klara av. Att med nöd och näppe stappla sig igenom "Ballad of Jed Clampett" (Som av någon outgrundlig - och felaktig - anledning finns med i många nybörjarböcker) kommer inte att göra någon glad. Att erkänna för sig själv att man behöver flera månader av (disciplinerad) övning för att vissa roll - verkligen - ska sitta även om man tycker man kan dom efter 10 minuter och genast ger sig på "nästa" sång kräver mognad och insikt.
Men, jag är helt omusikalisk ...
Nonsens ! Gör ett experiment. Knacka handen i skrivbordet och räkna vid varje anslag, knacka handen i skrivbordet fyra gånger på rad och räkna 1-2-3-4. Börja sedan om, 1-2-3-4. Det gick bra, eller hur? Gott. Då är du inte omusikalisk.
Det är dessutom högst osannolik att du har en fysisk defekt i hörselsystemet som gör att du inte kan uppfatta toner (eftersom du då skulle ha stora talsvårigheter) eller en fysisk defekt i hjärnan som omöjliggör för dig att avgöra om en ton är högre eller lägre än en annan. Du kan göra ett annat enkelt tanke experiment för att undanröja alla tvivel. Tänk på skolavslutning när du var liten och psalmen ”Den blomstertid nu kommer” – du kan höra den i huvudet eller hur? Eftersom du kan höra den kan din hjärna tänka i toner – det är det viktiga. Sedan är det bara mekanisk övning att kunna uttrycka de toner man har i huvudet på ett instrument.
Många som säger att man är omusikalisk säger det bara för att man jämför sig med någon som kanske spenderat 30-40år av disciplinerad övning på ett instrument. Byt ut ordet musikalisk mot t.ex. ”springa” för att se hur dumt det är. Ingen säger ju att man inte kan springa bara för att professionella idrottsmän springer fortare.
Frågan är snarare Vill du lära dig? Är du beredd att hoppa över 30min TV-tittande varje kväll det kommande året för att få glädje av att spela ett instrument? Det finns visserligen individuella skillnader men förutsatt att man inte har svåra medicinska problem (som påverkar motoriken) kan alla lära sig spela.
För vissa individer kommer det dock att ta längre tid, Om man t.ex. har ovanligt hårda motoriska kopplingar mellan fingrarna (dvs man har ovanligt svårt att röra fingrarna en och en). Det finns t.ex. individer som har en så hård motorisk koppling mellan ringfinger och långfinger att det för dessa få individer av mänskligheten faktiskt kan vara medicinskt omöjligt att spela ett stränginstrument - men för alla oss andra krävs det bara vilja och en gnutta tålamod samt insikten att vi alla inte kommer att kunna spela som Bela Fleck. Men alla som spelar piano förväntar sig kanske nite heller att bli lika tekniskt skickliga som Rachmaninoff var.
Fem-strängad banjo
Denna typ av banjo känns lättast igen på att den femte strängen inte går ända ned på halsen utan slutar 5 band ovanför. Anledningen till detta är att den femte strängen är stämd (grundstämning G) en oktav högre och att en längre sträng inte skulle kunna stämmas så hårt utan att gå av.
Det finns två varianter av denna banjo, med bakstycke (resonatorlåda) eller utan. En banjo med bakstycke skapar ett högre ljudtrtyck, för övrigt så finns ingen (principiell) skillnad.
Vad är syftet?
Målet med sajten är definitvt inte att bli ännu en halvdålig lärobok i banjospelande (det finns tillräckligt många redan) utan snarare vara en guide i hur man kommer igång samt ge tips som förhoppningsvis kan spara många övningstimmar om dom ges i början av banjokarriären!
Jämfört med "lägerbålsgitarr" är banjo betydligt svårare att spela och kan mer liknas vid klassisk gitarr där fingersättning och teknik är ett absolut måste för att kunna spela. Eftersom det inte är ett så vanligt instrument i Sverige kan det därför vara svårt att veta hur man börjar. Även om det finns många böcker på Engelska kan nog pedagogiken i vissa vara haltande och, med tanke på alla banjoböcker som säljs och hur få som spelar, tydligen ganska avskräckande!
Några av målen med sajten är därför rent konkret att:
visa på övnings- och spelteknik samt tipsa om bra nybörjarböcker som man kan lära sig ifrån (vissa böcker är direkt olämpliga - även om de utger sig för att vara nybörjarläroböcker)
(Skicka gärna in tips på saker som du tycker vi missat och som bör komma med!)
Banjolänkar
Här har vi bara listat några få av alla de hundratals banjosajter som finns för att ge några bra ingångspunkter. Om det finns andra riktigt bra sajter som du tycker skall vara med här så skicka in ditt tips!
Sterner Capo
Anders Sterner är en skicklig svensk banjoist som utnyttjar banjon som ett instrument för att spela mer än bara bluegrass. Han kan även hjälpa till med intonering av allehanda stränginstrument med en helt egenutvecklad metod.
Banjoism
Jesper Lindberg, En av Svensk banjos grand old masters som spelat med i många olika band!
Sore Fingers Summer School
En vecka i Englands landsbygd med allt! Här finns bl.a. både nybörjar och mer avancerade banjokurser. Kurserna avslutas med en mega-konsert där alla är med.
AllTabs
Ett hundratal tabbar i TEF format med MIDI exempel för de flesta.
Steg 2: Fingerplektrum
Man använder normalt fingerplektrum för att spela 5-strängad banjo. Ett plastplektrum för tummen och stålplektrum för pekfinger och långfinger (det finns även stålplektrum för tumme men det är inte så vanligt).
Plektrum använder man för att får ett renare, kraftigare och krispare ljud när man spelar. Även om man kan spela utan plektrum så tag för vana att spela med plektrum redan från början eftersom det tar ett tag att vänja sig vid dessa extra "naglar".
Tips:
Skär ett par skårer på insidan av plast plektrumet för att ge bättre friktion mot tummen så att plektrumet sitter bättre och så att svett kan transporteras bort så att plektrumet inte glider av.
Om man har kort avstånd mellan strängarna och skinnet kan det underlätta om man slipar av ett par milimeter på tum plektrumet för att undvika att man slår i skinnet när man spelar när halsen.
Stålplektrumen skall sitta tätt mot fingrarna.Böj upp änden på stålplektrumet så att det följer toppen av ditt finger.
Ta för vana att öva med plektrum etfersom känslan att spela med och utan plektrum är olika. Dessutom blir positionen för fingrarna mot strängarna lite annorlunda.
Ny plektrum kan läggas i varmvatten någon minut för att sedan bli enklare att forma så att dom sitter bra
Stålplektrumet skall bli slitna precis mitt på. Då har du ett bra anslag direkt i rät vinkel på strängarna.
Följande video i två delar lär dig allt (och lite mer) om vad du behöver veta om fingerplektrum
Spela inte för svåra låtar
Som nystartad spelare har man ofta en önskan att låta som sina "idoler" det får t.ex. följden att de allra flesta som börjar vill lära sig Foggy Mountain Breakdown (FMB) på en gång. Men, man upptäcker då ofta att som bäst klarar man av att spela den i ~1/4 av det tempo den är tänkt att spelas i och att omgivningen inte alls är imponerad! Förmodligen klarar man heller inte av varken frasering eller betoning.
Sedan spelar det (nästan) ingen roll att man spelar den varje dag i tre månader. Man har helt enkelt börjat men en tekniskt alldeles för svår sång som man saknar förutsättningar för. Det finns mycket enklare sånger där man bättre kan lära sig den nödvändiga tekniken. Den gamla devisen om att lära sig krypa innan man går för att till slut kunna sprinta gäller fortfarande! (tråkigt nog)
En annan "klassiker" som också är svår men som (tyvärr) finns med i många nybörjarböcker är Balladen om Jed Clampett (BJC) som var tema till en amerikansk TV-serie på 60-talet och därför välbekant för många amerikaner. Möjligtvis är den också med eftersom Earl Scruggs tog med den som en av de första sångerna i sin lärobok. På samma sätt här finns det bättre enklare låtar som ger den utforskande aktören bättre möjlighet att öva grundläggand teknik.
Ingen som nyss börjat spela skall försöka spela vare sig Foggy Mountain Breakdown (FMB) eller Ballade Of Jed Clampett (BJC) innan man spelat i minst 18 månader. FMB skall spelas i ca 160bpm vilket innebär ungefär 11 noter per sekund! Jag vågar påstå att ingen som börjar spela (oavsett begåvning) klarar av detta då det helt enkelt fodrar otroligt mycket muskelträning innan man övat upp motoriken för att klara detta!
Av samma anledning är många böcker helt olämpliga för en som börjar på egen hand. Den bok som nog behöver en varningsetikett och som kanske också bör undvikas är Pete Seegers nybörjarbok. Under lång tid var detta en standardbok, till stor del därför att det inte fanns någon annan. Här är ett exempel på en "gudabenådad" banjoist som hjälpte till att popularisera banjo som instrument men som ligger så långt före sina potentiella elever att avståndet för många helt enkelt är för stort. Fler personer har nog lagt banjon på hyllan för gott efter att ha försökt lära sig från PS bok än de som faktiskt lärde sig inte tack vare utan trots boken! För att riktigt krångla till det så spelade dessutom PS på en s.k. långhalsad banjo som har fler band (för att kunna ta flera låga toner) än normalt vilket gör att man tvingas spela med cape det första man gör!
Ett bra tips kan istället vara att gärna börja med sånger i valstakt (dvs 3/4 takt). Dom spelas ofta långsammare och även en som nyss börjat spela klarar, efter lite övning, av att spela sången i det tempo den är tänkt att spelas i.
Spela med Capo
Varför vill man spela i en annan tonart än det som sången är ursprungligen skriven i? Det finns flera anledningar
Om vi förutsätter att man inte tidigare har spelat något stränginstrument så får man nog räkna med att det tar minst ca 1 år av övande (ca 30min per dag) innan man har tränat upp muskelminne, motorik och skapat de nya neurobanor i hjärnan som behövs för att de grundläggande teknikerna verkligen skall sitta. Detta är en process som naturligtvis har individuella variationer men det viktigaste här är nog insikten om att det kommer att ta lite tid. Betänk att detta är en kombination av både biologi och motorik och man kan inte skynda på naturen.
Banjo är inte ett helt enkelt instrument att lära sig spela och det fodrar tålamod och övning. En "myt" från populärkulturen ("Framgångsfaktorn” av Malcolm Gladwells) säger att det behövs ca 10,000 timmar att bli bra på ett instrument (många professionella musiker har dock helt helt säkert övat mycket mer än så) och man kan räkna med att en person med fungerande motorik behöver omkring 500 timmars övning innan man rimligen kan säga att man passerat "nybörjar" stadiet. .
Det är därför viktigt att ha riktiga förväntningar. Tänk på att de musiker du kan höra på radio (eller TV) oftast har spelat i mer än 30 år och att förvänta sig att låta likadant efter ett par månaders övning kanske inte är helt realistiskt!
Betänkt t.ex. att för att kunna spela klassikern "Foggy Mountain Breakdown" i det tempo den ska spelas i, ca 160bpm, krävs att man spelar (minst) 11 noter i sekunden !! Ingen klarar detta utan år av disciplinerad finmotorisk träning!! Blotta tanken att någon skall försöka spela denna de första månaderna som ny banjoist är fel på så många sätt att den lärare som seriöst presenterar detta som en idé för en ny spelare nog ska fundera på att göra något annat!
Om man vill sätta lite längre mål så kan man säga att det tar ca 4-5 års övande innan man kan säga att man riktigt behärskar spelstilen, har lärt sig improvisation och lärt sig att verkligen lyssna på banjomusik och teknik.
Det här med ålder
Tyvärr är det nog också så att desto äldre man är desto längre tid tar det. Det finns olika neurlogiska förklaringar till detta så att man träffar 15-åringar som spelat i två år och redan är bättre än en 50-åring som försökt i 5 år är inte helt orimligt (15-åringen har förmodligen också haft mer tid att öva per tidsenhet). Vad man däremot kan kompensera med när man är äldre är rutin och teori för att försöka utnyttja den övningstid man har så effektivt som möjligt.
Många av oss kan nog inte (pga familj, jobb och andra plikter) öva fem timmar (eller mer) varje dag som man kanske kan göra om man är 12 år. Därför gäller det att öva desto effektivare och här kan teori vara en god vägledare.
Utgå från att du som vuxen (med arbete, familj och andra "måsten") kan öva ca 200-300 timmar/år om du är flitig och planera utifrån det. Jämför man med en dedikerad 12-14 åring som säkert utan problem kan öva 600 timmar/år (eller mer) så kan alla inse skillnaden (och grundproblemet). Med denna övningsmängd tar det ca 1 1/2 år att komma förbi nybörjarstadiet och kliva in i "intermediate" spelare. Men som sagts tidigare, det finns stora individuella variationer.
Plektrum banjo
Denna typ av banjo används oftast i Irländsk folkmusik och i Dixie Jazz. Spelsättet på denna typ av banjo är oftast mer likt det man använder på gitarr, dvs ackordspel, än det fingerspel man oftast använder på en 5-strängad banjo.
Den 4-strängade banjon finns i flera varianterr, t.ex. Irländsk tenor banjo (som har en kortare hals), Ukulele-banjos, Banjolin (en korsning mellan mandolin och Banjo), cello-banjo (även kallad bas-banjo). Det har även funnits en kontra-bas variant med tre strängar.
Steg 3: Att läsa tablatur
För stränginstrument är inte det traditionella notsystemet det bästa då det finns ett visst mått av valbarhet eftersom en given ton finns på flera ställen på en banjo. Man kan t.ex. ta tonen G1 genom att slå an 3-strängen öppen men också genom att slå an 4 strängen på 5-bandet.
Vanlig notskrift visar enbart vilka toner som ska spelas medan tablatur också visar var tonerna ska spelas. Tablatur är också kopplat till ett specifikt instrument. Tablatur för en gitarr är inte samma sak som tablatur för en 5-strängad banjo.
Det går naturligtvis också att spela efter vanlig notskrift. För en van spelare så lär man sig efter ett tag var det är bäst att ta vissa toner i olika situationer så att man inte behöver flytta vänsterhanden så mycket men det är fortfarande lite "bökigt" och det är nog väldigt få bajospelare som kan spela direkt ad-lib efter vanlig notskrift. (Jag kan det då sannerligen inte).
Ett bättre system som man i princip alltid använder för banjo (och även andra stränginstrument) är s.k. tablatur notation. Det är helt enkelt en schematisk bild av strängarna med en siffra som visar vilket band på vilken sträng som man skall hålla ned när man slår an strängen. Figuren nedan visar hur raderna på tablaturen motsvarar strängarna
Om vi tittar på följande "riktiga" tablatur (ritad lite större än normalt) så visar den en full takt med 8 toner. Denna takt skall man då spela enligt följande förklaring:
Den första tonen skall man spela på 3-strängen öppen
Den andra tonen skall man spela på 2-strängen på första bandet
Den tredje tonen på 5 trängen öppen
Den fjärde tonen på 1 strängen på andra bandet
osv
Att spela efter tablatur kanske verkar lite besvärligt i början innan det sitter i ryggmärgen vilka linjer som betyder vilka strängar (speciellt som det kanske känns upp-och-ned i början. Men efter bara ett par dagars spelande kommer detta att kännas helt naturligt. Hjärnan anpassar sig snabbt! Kom också ihåg att det är viktigt att högerhanden är stabil. Detta åstadkommer man enklast genom att hålla lillfingret pch långfingret på skinnet precis snett nedanför stallet. Om man ankrar fingrarna på samma ställe så kommer handen att "lära" sig hur man hittar de fingrar som man skall spela med tummen, pek- och långfingret.
Det "C" som står ovanför takten i början indikerar att denna takt egentligen är ett brutet C-ackord som spelas med ett "standardmönster" som brukar kallas "alternating-thumb-roll".
Hur skall man veta vilka fingrar man skall använda (fingersättning)?
För att i början lättare veta vilka fingrar på högerhanden man bör använda så har många tablaturer en bokstav under varje not (skriven med versaler) som motsvarar ett finger på högerhanden. Bokstäverna som används i traditionell 3-finger bluegrass är "T" (Thumb), "I" (Index), "M" (Middle). Oftast faller det sig ganska naturligt (efter ett tag) vilka fingrar man bör använda men i början kan det vara till stor hjälp. Speciellt de gånger man inte följer "standard" (t.ex. när man måste slå an två toner i följd med samma finger). Här är det också precis samma sak som med fingersättning på piano. En fingersättning som när man lär sig ter sig helt onaturlig förstår man först nyttan av när man spelar i konsert-tempo då man inser att den "naturliga" ifngersättningen som man trodde var bättre inte alls hade fungerat i tempo!
För vänsterhanden brukar man skriva ut (ibland) vilka fingrar som skall användas med gemener ovanför tablaturen. Man använder då bokstäverna "p" ("pinky",lillfingret), "r" (ring-finger), "m" (middle), "i" (index). Som ny spelare har man ofta mer hjälp av detta eftersom man för vissa "licks" måste använda en viss sekvens av fingrar för att man överhuvudtaget skall kunna hinna med då man spelar i fullt tempo. Det finns helt enkelt inte tillräckligt mycket tid för att göra stora handomflyttningar. Bilden nedan visar den föregående tablaturen med indikation för full fingersätning
Tänk därför på att i början vara noggrann med att följa de rekommenderade fingersättningarna även om det kan kännas konstigt. När du spelat ett par år kan du tillåta dig själv att börja avvika !
Mer "avancerad" notation, utsmyckning
Tablaturen ovan visar ingen av den typiska ornamentering som man ofta använder när mans pelar banjo, t.ex. s.k. "hammer-on", "pull-offs" eller "slides". Dessa utsmyckningar visas oftast med en en båge mellan de två ingående noterna och en bokstav ovanför (eller under) som indikerar vilken typ av utsmyckning som passar bra ("h", "s", "p"). När man har spelat ett tag lär man sig ganska snabbt att se vilken typ av utsmyckning som passar (och går) att göra.
Byta strängar
Förr eller senare (ofta förr i början!) kommer strängarna att gå av, antingen för att man är ovan att stämma och vrider för hårt eller helt enkelt slår an så hårt att en sträng går av.
Att byta strängarna vilket inte är så svårt som det kanske först verkar och eftersom man måste kunna byta strängar så det är lika bra att lära sig på en gång!
Olika typer av strängar
Alla strängar tillbverkas idag av rostrfritt stål (för riktigt, riktigt, riktigt länge sedan gjordes de av senor från djur). Strängar kommer i set om fem stycken, en sträng för varje not. Eftersom alla strängar har olika tjocklek är det viktigt att rätt sträng hamnar på rätt plats (dvs 1,2,3 osv). Strängar finns oftast i två varianter som beskriver hur tjocka strängarna är. På engelska brukar det kallas "gauge" och finns normalt i "medium" och "light" ("medium" är lite kraftigare strängar än "light"). Det finns även varianter som "medium-light" och olika märken har också lite olika tjocklekar på strängarna.
Det finns ingen tjocklek som är rätt eller fel utan det är rent personlig preferens vilket ljud man tycker bäst om. Många tycker dock att "light" tjocklek upplevas som något lättare att spela med samt att det inte sliter lika mycket på fingrarna. Nackdelen är att det håller stämningen lite sämre.
Vissa hävdar också att en enklare (billigare) banjo har svårt att göra rätvisa åt kraftigare strängar och att ljudet inte blir "det rätta". Som sagt, detta är mycket en fråga om tycke och smak och inte vad som är rätt eller fel.
Olika tillverkare av banjo kan också sina egna rekommendationer. Så rekommenderar t.ex. Goldtone att använda kraftigare strängar (dvs medium eller medium+) på sina banjos.
Hur ofta skall man byta strängar?
Det finns olika tankar kring detta och jag har själv nyligen reviderat min egen uppfattning och tänker numer tvärtom jämfört med vad man kan läsa i de flesta råd som finns i böcker och på nätet!
I vad som finns att läsa rekommenderas ofta att man byter strängar med jämna mellanrum. Det hävdas att professionella musiker kan byta flera gånger under samma konsert. Det beror på dels hur hårt man spelar och hur länge. Vissa hävdar att även som nybörjare bör man byta strängar minst var 10:e speltimme eller oftare. Detta håller jag inte längre med om!
Det är ingen tvekan att en gammal sträng låter annorlunda jämfört med en ny sträng. Så långt är alla överrens. Frågan är dock vad som låter bättre?
Om man analyserar ljudet på en gammal sträng ser man att det finns väldigt få övertoner. En gammal sträng ger alltså en renare ton, hur konstigt det än kan låta. En ny sträng däremot som (med större spänst) har många övertoner som också interagerar med andra strängar. Detta kan man själv enkelt konstatera genom att gamla strängar är lättare att stämma eftersom dom har renare toner.
Nyare strängar har mer klang och kanske som vissa skulle säga, "ett mer nervöst ljud". I slutändan blir det dock en smaksak av vilket ljud man tycker bäst om.
(Själv har jag dock svängt så långt som att jag numer bara byter när någon sträng går av. Däremot så torkar jag av strängarna efter (nästan) varje gång jag spelat.)
Hur byter man då strängar?
En i taget ! Undvik att ta loss alla strängar på en gång eftersom stallet då garanterat kommer att lossna eftersom det bara hålls fast av strängarnas tryck. Det första man skall notera innan man byter eller tar loss alla befintliga strängar är var stallet sitter (dvs den del som för över vibrationerna från strängarna till skinnet på banjons kropp) eftersom den exakta positionen är viktigt för att få ett bra ljud och så att banjon får en bra stämning (och intonation). Börja därför med att markera stallets position med en mjuk blyertspenna. Det är också viktigt att stallet sitter i rak linje med strängarna från halsen ned till strängfästet (eng. tail piece) och inte böjer av. Längre fram skall vi gå igenom en metod för hur man kan "spela sig fram till" den korrekta positionen för stallet genom att slå an en ton på tolfte bandet (en oktav högre än grundstämningen).
Från början bör man också låta det ta tid och vara försiktigt. Det är frustrerande att dra av en ny sträng genom att man inte tänker sig för och spänner för hårt innan man ens spelat en enda ton. Tro mig - jag har prövat!
Det enda "trick" man sedan måste lära sig här är hur man gör för att få strängen att låsa sig på stämskruven genom att man gör en självlåsande öggla. Det finns två varianter på självlåsande öggla. De två varianterna viss schematiskt nedan
{TBD - Figur på två varianter låsögla]
Följande video visar ett sätt att byta strängar på
Andra stämningar än G
Mer snart ...
Gehör och absolut gehör
Vad gäller gehör så är det onekligen så att vissa har en bättre medfödd förmåga att uppfatta absoluta tonhöjder eller att t.ex. direkt kunna säga vilken tonart ett stycke spelas i.
Dock så kan alla öva upp sitt gehör till att bli bättre genom träning, det finns idag många datorbaserade träningsprogram som kan hjälpa till med detta. Det finns dessutom vissa som hävdar att alla personer kan i det närmaste öva upp perfekt gehör (se t.ex. http://www.perfectpitch.com eller http://www.easywaytolearnmusic.com/ ).
Personligen så tror jag inte riktigt på detta påstående. Det finns en point-of-no-return i ålder för elasticiteten i hjärnan. Det är t.e.x i det närmaste omöjligt att som vuxen lära sig tala ett nytt språk utan brytning (även om man talar grammatiskt perfekt), denna begränsning sitter i hjärnan, inte i talorganens utformning och muskelstyrka.
Perfekt gehör
Perfekt eller absolut gehör är ett aktivt forskningsområde. Det finns många intressanta studier men det finns ännu ingen definitiv förklaring till mekanismen och utvecklingen av denna egenskap. Man känner till vissa av de biologiska processernas mekanik som möjliggör absolut gehör.
Det finns dock ännu ingen bra förklaring varför bara en så liten del av befolkningen (mellan 3-5% beroende på undersöking) har denna egenskap och inte alla.
En av de biologiska förutsättningarna för detta är, lite förenklat, att hörselorganen i innerörat har olika områden som är känsliga för olika frekvenser. Nerver från vart och ett av dessa frekvensområden är sedan kopplade separat till hjärnan. Detta innebär att det är hjärnan som sätter ihop dessa olika frekvenser till det komplexa ljud som vi hör. Eftersom vi har denna frekvensuppdelning (fouriertransformering) från början så kan man tänka sig att vissa personer lättare att hitta igen denna ursprungliga information innan hjärnan har "blandat ihop" de olika frekvenserna.
Andra studier pekar också på att denna egenskap är betydligt vanligare i sydostasien där språken är mer tonala (tonhöjden i ord har betydelse), detta gäller främst personer som talar Kinesiska och Vietnamesiska som modersmål. En tänkbar förklaring här är att barn med dessa språk som modersmål tränas i att höra tonhöjder eftersom det är en del av språket och att detta sedan även spiller över på möjligheten att uppfatta exakta (absoluta) tonhöjder.
Bland professionella musiker är också denna förmåga något förhöjd i förhållande till deras storlek av populationen i övrigt. Det är kanske inte så konstigt då det onekligen har fördelar om man väljer musik som sitt yrke. Studier (t.ex. 'Perfect Pitch' In Humans Far More Prevalent, University of Rochester, 2008, August 26) visar också att absolut gehör är vanligare än man tidigare trott även bland icke-musiker. Det visar sig också att många av dessa personerna inte själva är medvetna om att dom har denna förmåga.
Gitarr banjo
Det här är helt enkelt en gitarr som man gjort om till en banjo. Stämd på exakt samma sätt som en gitarr och tillåter utövaren att spela som om det vore en gitarr. Vanligast är nog att man spelar fingerspel (liknande som klassisk gitarr) och inte i första hand ackord spel även om man givetvis kan spela på detta sätt också.
Denna typ av av banjo används dock aldrig i (traditionella) bluegrass sammanhang.
Fördelen med stämapparat är att man har en korrekt grundton, dvs om man spelar med andra så spelar alla med exakt samma tonläge. Numer så använder även professionella musiker stämapparat då det är det snabbaste och mest exakta sättet om man vill ha en absolute korrekt stämd banjo. När du skaffar en stämapparat se till att den om möjligt har bakgrundsbelysning eftersom det annars kan vara svårt att läsa av den när man spelar med andra i mindre väl upplysta lokaler!
Det är tyvärr ganska vanligt att många som försöker lära sig ett instrument ger upp efter längre eller kortare tid då dom inte nått dit dom vill tillräckligt snabbt. Det kan t.ex. kännas helt hopplöst att avslappnat kunna greppa ett fullt D-ackord då detta är en väldigt onaturlig ställning för handen, man får ont både i axeln och man kanske har en armbåge som ser allt annat än avslappnad ut. Här kan en bra lärare hjälpa till och sätta förväntningar om att det kommer att ta någonstans mellan 500-1000 greppade ackord innan det närmelsevis börjar kännas naturligt och man kan slappna av. Det är en rent biologisk process som är svår att snabba upp! Däremot så kan man vara smart och inte öva i blindo!
Absolut! Upp till den nivå man är beredd att öva sig till! Det finns dock en passus här som -för att vara helt ärlig - ska tilläggas. Alla kommer inte att låta som Earl Scruggs eller Béla Fleck oavsett hur mycket man övar.
Många som säger att man är omusikalisk säger det bara för att man jämför sig med någon som kanske spenderat 30-40år av disciplinerad övning på ett instrument. Byt ut ordet musikalisk mot t.ex. ”springa” för att se hur dumt det är. Ingen säger ju att man inte kan springa bara för att professionella idrottsmän springer fortare.
Sedan spelar det (nästan) ingen roll att man spelar den varje dag i tre månader. Man har helt enkelt börjat men en tekniskt alldeles för svår sång som man saknar förutsättningar för. Det finns mycket enklare sånger där man bättre kan lära sig den nödvändiga tekniken. Den gamla devisen om att lära sig krypa innan man går för att till slut kunna sprinta gäller fortfarande! (tråkigt nog)
Det finns många intressanta studier men det finns ännu ingen definitiv förklaring till mekanismen och utvecklingen av denna egenskap. Man känner till vissa av de biologiska processernas mekanik som möjliggör absolut gehör.