Liksvävande skala

I västerländsk musik är det numer vanligast att använda den liksvävande skalan som bygger på 7 namngivna stamtoner. 

Det är viktigt att komma ihåg att namn på stamtoner inte är absoluta utan bara markerar en plats i skalan. Titta t.ex. på ett piano, det finns flera C-tangenter som skiljer sig åt genom att tonens frekvens är fördubblad. Som absolut referens anges numer att (ettstrukna) A skall motsvara 440 svängningar per sekund (dvs 440Hz), dvs det A som du kan se "mitt på" pianot. Frekvensen för två strukna A har följaktligen 880 Hz.

Den liksvävande stämningen delar upp intervallet mellan dubbla frekvenser i tolv steg. Dessa tolv steg utgör den s.k. kromatiska skalan och utgör alla toner man kan spela med "normala" västerländska instrument. (Den matematiskt intresserade inser att varje tonsteg motsvarar "12-roten-ur-två" * föregående tonsteg, (eller ungefär 1.059). Frekvensen för de nästa tre tonerna blir då alltså:

A# = A*1.059 Hz = 440 * 1.059 Hz
B   = A#*1.059 = 440*1.059^2 Hz,
C   = B*1.059 = 440*1.059^3 Hz

En kromatisk skala motsvarar att man spelar alla vita och svarta tangenter i tur och ordning från t.ex. C till C (eller A till A). Av dessa tolv steg så benämner man 7 av dessa toner som stamtoner som vi numer namnger som "C D E F G A B" eftersom vi har delat upp i tolv steg så fattas det 5 steg. I en vanlig dur-skala så är dessa steg (halvtoner) inplacerade enligt "C h D h E F h G h A h B C" där h=halvton. På ett piano motsvarar alltså h=de svarta tangenterna i en oktav. En vanlig dur skala får man alltså om man spelar C-till-C. Givet 7 stamtoner så finns det ett antal sätt vi kan placera dessa utefter de 12 tonsteg som det totalt sätt. Dur-skalan är bara ett sätt. I avsnittet om modala skalor skall vi kort belysa vilka andra sätt man kan placera ut stamtonerna och tillhörande halvtoner.

Observera att det inte finns någon inbyggd speciell egenskap hos de toner vi valt ut som stamtoner jämfört med de tonsteg som inte har egna namn. Det är endast kulturell konvention och vana som gjort att vi tänker på vissa steg som en stamton och andra steg som en höjd eller möjligtvis sänkt stamton. I andra kulturer än den västerländska har helt andra skalor och system vuxit fram.

Det faktum att det skalan "C D E F G A B" i våra öron låter "rätt" är egentligen ganska fascinerande eftersom den inte är helt jämt fördelad med tanke på att det mellan alla stamtoner finns en halvton utom mellan E-F (och B-C). Det är enbart genom kulturell "träning" sedan vi var barn som vi anser att detta är den enda "rätta" skalan. Skulle man från början idag teoretiskt konstruera en skala utifrån 12 grundsteg skulle det kanske vara mest logiskt att t.ex. namnge varannan ton så att man får 6 stamtoner enlig "1 h 2 h 3 h 4 h 5 h 6 h". På ett piano skulle då dessa numrerade stamtoner motsvara (om man börjar på C) "C D E F# G# A# C" om man spelar denna "skala" så låter det inte "rätt" i våra öron även om den varken är mer rätt eller fel rent teoretiskt.

Skalor och temperering

Den ovan beskrivna liksvävande skalan bygger på ett sätt att stämma (ett piano) relationer mellan toner. Det kan tyckas självklart att man men att helt enkelt delar upp en skala i tolv steg men det ger vissa musikteoretiska problem. Andra sätt att stämma (temperera), ofta ett piano, är att stämma det så att vissa toners frekvenser har perfekta heltalsförhållanden då detta i våra öron låter "bättre". Det kan t.ex. vara att kvinter skall vara "rena", dvs att två toner fem steg ifrån varandra skall ha ett frekvensförhållande som kan skrivas som ett bråk med hela tal. Den liksvävande skalan har "nästan" sådana heltalsförhållande vilket gör att den efter tiden har blivit den standard stämning som används idag.

För den som vill tränga in i teorin kring olika tempereringar, dess historik och musik som är skriven för specifika stämningar kan lätt hitta mycket material på nätet eller (kanske bättre) på närmaste bibliotek.

Modala skalor

Kyrktonarter eller modala skalor kan förklaras komplicerat eller väldigt, väldigt enkelt. Anledningen att man skall lära sig detta är att det är ytterligare ett verktyg att kunna använda vid improvisation eller som en bra teknik och gehörsövning när man spelar skalor.

Att kunna spela dessa skalor ger ytterligare en pusselbit över hur man lär sig hitta på halsen som ett komplement till de vanliga kromatiska skalorna. I fortsättningen så utgår vi från att alla skalor är dur skalor även om vi inte alltid skriver ut det explicit.

Låt oss utgå från den naturliga G-dur skalan, dvs

G-A-B-C-D-E-F#-G

Om vi istället spelar samma skala men börjar med A istället så får vi följande variant

A-B-C-D-E-F#-G-A

vi har fortfarande i grunden spelat en G-skala med skillnaden att vi började "mitt i". På samma sätt kan vi börja på B och får då

B-C-D-E-F#-G-A-B

På liknande sätt kan vi börja på alla andra toner tills vi kommer tillbaka till G. Sammanställer vi detta så får vi följande "nya" (eller modala) skalor enligt

Även om alla dessa skalor i grunden är en G-skala så får dom lite olika "atmosfär" när man spelar dom eftersom man lånar toner från nästa oktavs skala. Detta har utnyttjats flitigt i bl.a. kyrkmusik där man tidigt identifierade de olika kvaliteter dessa skalor har (därav skälet att dessa varianter av en grundskala kallas kyrktonarter).Grundtonen i en skala, den lägsta tonen, påverkar hur man uppfattar en skala.

(Man kan göra många musikteoretiska analyser här bl.a. koppling till mollskalor men det skulle föra alltför långt att behandla detta här.)

Vi skall dock göra en koppling. Nämligen till de diatoniska ackorden. (De sju skalegna ackorden). De består av en treklang som börjar på varje not i skalan och sedan byggs med varannan not i skalan. Eftersom de modala skalorna börjar på varje ton i skalan i tur och ordning så blir de diatoniska ackorden det första ackordet på varje modal skala, baserat på första, tredje och femte tonen. På samma sätt som G ackordet består av första, tredje och femte tonen på den modala skalan nummer 1 (vanliga dur skalan) så består det ackord som börjar på A av den första, tredje och femte tonen i den andra modala skalan.

Vi kan alltså se de diatoniska ackorden som grund-treklangen för var och en av dessa modala skalor.

Jonisk, Dorisk , Frygisk osv

Ovan så numrerade vi de modala skalorna för att kunna referera till dom. Vad och en av dessa skalor har dock ett eget namn. Namnen är ursprungligen grekiska och i tabellen nedan visas de försvenskade (och inom parantes det engelska) namnen på dessa modala skalor. Namnen gavs inte av grekerna utan av en Schweizisk munk som hette Glareanas och som valde dessa grekiska namn. Dock vet man idag inte vad dessa namn egentligen syftade till då de inte verkar ha något direkt med musik att göra. 

Övning: Om en Mixolydisk skala börjar på F# vilken grundskala spelar man då över?

Det finns mycket mer teori kring hur modala skalor används inom jazz och improvisation men som vanligt skulle det föra för långt här. För den som är intresserad så finns en stor tillgång på böcker och information på nätet. När man söker information kan det vara bra att veta att på engelska kallar man modala skalor för "modes".

På ett piano är det väldigt enkelt att spela alla dessa modala skalor. Man spelar helt enkelt bara vita tangenter, jonisk börjar man med C, dorisk med D osv. och sedan spela man bara på vita tangenter.

Att spela modala skalor

När du kan spela en naturlig skala så kan du nästan spela de modala skalorna. Börja bara på rätt ton i skalan och kom ihåg hur tonerna ligger. När du kommer till sista tonen på grundskalan forstätter du bara från början på skalan. Här gäller det dock att man kan hitta på halsen för att veta var dessa toner finns. 

Detta går ju - men kan ta tid i början då man måste söka efter varje ton. Det tar ett tag innan man lärt "fingrarna att lyssna". För att få detta att flyta bra så behöver man här lära sig var och en av dessa modala skalor så att man - utan att tänka på det - kan spela dessa direkt utan att behöva tänka så mycket. Detta kräver dock lite arbete då varje modal skala är unik och skiljer sig från de andra i var de ingående tonerna ligger på halsen. Man måste helt enkelt öva in fingersättning för varje modal skala då det inte som för de slutna skalorna finns en struktur som fungerar överallt.

Igen, fingersättning är viktigt för att få detta rätt. Var noggrann. Tänk på ordspråket "Practice makes permanent - not perfect" , dvs om du över in fel saker är det svårt att lära om. Du behöver därför öva vääääldigt lååångsamt i början. Det tar ett par månader av hygglig övning innan detta verkligen sitter i ryggmärgen. Att flytta över denna kunskap från korttidsminne till muskelminne och instinkt är en mekanisk/neurologisk process som tar viss tid. 

Tänk på att det är först när du utan att blinka kan ta upp banjon halv fyra på morgonen, efter en stor fest, och spela perfekt i 180 bpm modal skala nummer 5 av en naturlig E# skala som du kan säga att du verkligen kan detta - och det kommer att ta lite tid.

I bilderna nedan så visas schematiskt var på halsen de olika modala skalorna kan hittas på en G-dur skala. Tyvärr finns det inga riktigt bra genvägar här utan man får helt enkelt vackert öva tills dess att man kan dessa mönster. Den enda likhet som finns mellan dessa olika moder är att det är lika många toner på varje sträng. I stor utsträckning så använder man samma fingrar som när man spelar den naturliga skalan. Detta innebär att man alltid bör börja med långfingret på första tonen och sedan ta andra tonen med antingen lillfinger eller ringfinger beroende på hur långt bort den tonen sitter.

Som vanligt så får du räkna med att det tar ett par veckors övning innan dessa mönster känns naturliga och intuitiva. Som vanligt vik 5 minuter av din dagliga övningstid till att öva dessa modala skalor över alla kromatiska skalor. Totalt kommer du då att spela 7*7=49 olika skalor. Börja också med att spela så långsamt att du kan säga varje tons namn tyst för dig själv när du spelar.

Men vad är egentligen moder?

Ovan konstruerade vi moder utifrån en viss grundskala genom att bara börja den på olika toner i skalan i tur och ordning. Men om man nu tittar på den skala man får när man börjar på någon ton och ser vilka avstånd det är mellan tonerna på skalan så ser man att dessa inte längre följer den "vanliga" modellen 1 2 3-4 5 6 7-1, dvs ett helt tonsteg mellan alla toner utom mellan 3 och 4 tonen (och mellan 7 och 1:a tonen). Det enklaste är kanske att tänka på en C skala på piano som man får om man spelar på de vita tangenterna med roten på C (dvs C D E-F G A B-C). Denna skala har formen "TT-TTT-", där "T"=Helt tonsteg, "-"=halvt ton.

Om man nu spelar dorisk över en C-skala så får man D E-F G A B-C D, dvs "T-TTT-T"

På samma sätt får en Frygiska mod över en C-skala formen E-F G A B-C D E, dvs "-TTT-TT"

Man kan nu se dessa moder som olika typer av skalor med olika struktur enligt nedan

Om man nu börjar dessa moder på samma ton, säg C så får man följande skalor

Om du spelar dessa skalor på ett piano så kan du höra att det har olika "sound" och kvalité. Observera att det är omöjligt att bara genom att titta på antalet förtecken att veta vilken (modal) skala en specifik sång har hämtat sina toner ifrån eftersom t.ex. alla modala skalor över en C-skala har inga förtecken, dvs t.ex. en dorisk skala som börjar på D har inga förtecken. På samma sätt kan något som ser ut att vara den vanliga (Joniska) G-dur (en höjning som förtecken) skalan lika gärna vara en frygisk skala som börjar på B.

Vi kan också konstatera att västerländsk moden musik så används i princip bara Jonisk, Doriask, Mixolydisk och Aeoliask modala tonarter.

Har då allt detta teoretiska någon som helst praktisk betydelse? Ja faktiskt. I modern västerländsk folk/traditionell musik så har 99% av alla sånger hämtat tonerna från någon av dessa skalkonstruktioner. Kan man dessa så är det enklare att spela på gehör och att ta ut sånger och ackord eftersom man har minskat ned möjligheterna. Kan man sedan lite om kvint-cirkeln och det som kallas förhållning och upplösning så vet man direkt vilka ackord som är tänkbara för att det skall "låta bra".

Igen, det skulle föra alltför långt här att gå igenom harmonilära här så vi nöjer oss med att säga att JA teorin är värdefull I alla fall om man inte har perfekt gehör. Teorin tillåter att man "fuskar" eftersom man vet svaret i förväg när man spelar.

Som avslutning vill vi bara nämna begreppet pentatoniska skalor som du garanterat kommer att stöta på. Namnet säger bara att det ingår 5 stamtoner i skalan. Inte vilka så länge man bara utelämnar två stamtoner från den "vanliga" diatoniska skalan, dvs 7 tonsskalan. Den allra vanligaste västerländska pentatoniska skalan får man när man utelämnar fjärde och sjunde stamtonen, dvs en penatatonsik skala i C blir då "C D E G A". Anledningen till att man använder en pentatonisk skala är att göra skalan "säkrare". Man kan enklare använda dessa toner i (nästan) vilken följd som helst och det låter inte direkt falskt (även om det kanske inte låter som Mozart heller). Många melodier i populärmusik är byggd på dessa toner enbart.

Andra skalor

Som avslutning kan vi titta på en annan typ av skala. Det är ju ingen naturlag att skalor måste se ut som vår 12-stegs skala. Det är en ren kulturell betingning som våra öron "vant sig" med. Betrakta följande skala

C Db F G Ab

Den innehåller bara 5 toner. Pröva att improvisera kring dessa toner och se vad som händer! Det är en ganska "säker" skala, dvs (nästan) oavsett hur man kombinerar de toner som ingår så kommer du helt garanterat att känna igen denna typ av musik som för västerländska öron låter mycket typisk. Vilket land associerar du med denna skala? (Skalan kommer från en vanlig stämning på det instrument som kallas "Koto")

Prova sedan att spela följande sång som garanterat inte är någon typisk banjo sång

Sakura

Sångens titel borde ge en ledtråd till vilket land denna skala kan associeras med ordet "Sakura" betyder "Körsbärsträd" på svenska. (Jag har slarvat och varit "lat" när jag tabbade denna sång och inte skrivit korrekt dynamik för att göra det enkelt. Pröva dig fram med olika längd och pause där du tycker att det passar!)