Att lära sig ett instrument
Det är tyvärr ganska vanligt att många som försöker lära sig ett instrument ger upp efter längre eller kortare tid då dom inte nått dit dom vill tillräckligt snabbt. Det kan t.ex. kännas helt hopplöst att avslappnat kunna greppa ett fullt D-ackord då detta är en väldigt onaturlig ställning för handen, man får ont både i axeln och man kanske har en armbåge som ser allt annat än avslappnad ut. Här kan en bra lärare hjälpa till och sätta förväntningar om att det kommer att ta någonstans mellan 500-1000 greppade ackord innan det närmelsevis börjar kännas naturligt och man kan slappna av. Det är en rent biologisk process som är svår att snabba upp! Däremot så kan man vara smart och inte öva i blindo!
Här spelar också åldern in. Det finns goda biologiska och neurologiska orsaker till att man som äldre behöver mer tid på sig än om man är yngre.
Det största misstag man själv (och en lärare) kan göra är att ha/sätta orealistiska förväntningar. Tyvärr förekommer det en del myter om personer som gick en veckokurs och sedan spelar som gudar. Det är en ren lögn. Spelar man t.ex. professionell klassisk gitarr innan så har man vissa fördelar framför en som aldrig spelat ett stränginstrument men även för en sådan person krävs otroligt mycket övning om man vill kunna spela "bra". Inget av det muskelminne en gitarrist har går att applicera på en fem-strängad banjo utan allt måste läras om.
Betänk också att till bluegrassbanjo kommer man in på en relativt hög nivå redan från början. För många andra instrument börjar man med "blinka-lilla-stjärna" för att efter ett par år ge sig på Chopin.
Det är därför viktigt att man kan hitta en lärare som man känner sig bekväm med. För dom alla flesta så känns det olustigt att behöva visa upp något som man inte till fullo behärskar framför någon som är mycket mer erfaren än en själv. Det här sitter djupt inom de flesta och är något som både eleven och lärare måste jobba med. Detta fenomen är ofta starkare desto äldre eleven är (upp till en viss gräns) för barn/ungdomar verkar oftast inte detta vara en faktor utan dom kan lättare hitta glädjen i att spela utan att "skämmas" när man spelar fel. Det är därför viktigt att läraren kan förmedla att han inte sitter där för att döma om/när man spelar fel utan att han/hon genuint vill stötta dig i läroprocessen och givetvis förstår på vilken nivå du befinner dig.
Här måste man också erkänna att alla lärare inte passar för alla elever. Tyvärr är det så att i Sverige så finns det inte så många lärare i banjo att välja på så denna diskussion kan kanske te sig en smula akademisk men medvetenheten att det är "ok" att inte klicka med viss läraren inte är något fel i sig. Man har helt enkelt olika personligheter.
Det finns också viss forskning (framförallt för pianostudenter) som visar att många övar mer avslappnat och effektivare om dom vet att ingen lyssnar på dem. Blotta faktumet att man vet att någon lyssnar när man spelar gör att många stelnar och ägnar mer tid åt vad andra tänker än på sitt eget spel. Detta är man tvungen att arbeta bort och förståelsen att man inte är unik i att känna sig obekväm i en sådan här situation brukar för många hjälpa till att slappna av. Det kanske inte alltid låter så bra men - livet är för kort för att bry sig om vad andra tänker (eller hur?)
Absolut! Upp till den nivå man är beredd att öva sig till! Det finns dock en passus här som -för att vara helt ärlig - ska tilläggas. Alla kommer inte att låta som Earl Scruggs eller Béla Fleck oavsett hur mycket man övar.
Många som säger att man är omusikalisk säger det bara för att man jämför sig med någon som kanske spenderat 30-40år av disciplinerad övning på ett instrument. Byt ut ordet musikalisk mot t.ex. ”springa” för att se hur dumt det är. Ingen säger ju att man inte kan springa bara för att professionella idrottsmän springer fortare.