Spelsättet man använder för att spela traditionell bluegrass liknar mer klassiskt gitarrspel (med brutna ackord) än ackordspel på gitarr med ackordakompanjemang. Dock utgår många vanliga tonsekvenser i sånger från ackordspositioner. Det är därför viktigt att ha en grundläggande förståelse för hur man bygger ackord på en banjo och vilken fingersättning man bör använda. När man lär sig nya sånger så kommer man med övning att snabbt lära sig känna igen dessa mönster. Istället för att t.ex. se och försöka memorera 8 individuella noter är det betydligt enklare att se det som ett E och D ackord över en "forward roll".

I fortsättningen förutsätter vi att du har viss grundläggande kunskap om hur ackord (treklanger) är uppbyggda. På nätet och biblioteket finns bokstavligen 100-tals böcker om musikteori. Så att här försöka med någon halvdan teorigenomgång är inget vi ens tänker försöka oss på. Det finns det andra som gjort, och gjort bra. En kort, kort översikt finns ändå i avsnittet om skalor.

Istället vill vi med detta ge början till en insikt hur man kan lära sig hantera ackord utan att blint behöva lära sig 100'tals ackord utantill.

Det finns böcker som bokstavligen listar 1000 tals banjo ackord (det finns en bok som stoltserar med 2800 ackord) och man kan fråga sig om det ens är möjligt att memorera eller lära sig så många ackord? Svaret är att det i det närmaste är meningslöst att bara mekaniskt försöka memorera en massa ackord. Då är det istället bättre att vara smart!

De böcker som listar sida upp och sida ned med banjoackord är i det närmaste slöseri med pengar!

Istället ska vi börja med tre grundgrepp (durackord) som är enkla att lära sig men fodrar en del övning för att forma snabbt. Utifrån dessa få grundgrepp visar vi sedan hur alla vanliga kordvarianter kan formas. Kan man sedan hur de olika skalorna ligger på banjon (går relativt fort att lära sig) och har grundläggande kunskap om vilka toner som ingår i vilka ackord är det, i princip, enkelt att hitta alla möjliga ackord. 

Till en början så räcker det faktiskt med att lära sig tre olika flyttbara grundgrepp på en banjo samt några få "oregelbundna" ackord (ungefär som med tyska glosor - fast roligare). Beroende sedan var på halsen man tar dessa grepp så kan alla vanliga treklangsackord skapas, (dvs maj-ackord). Dessa grundackord använder alltid alla de nedersta fyra strängarna på en banjo. Detta gör att ackordgreppen är flyttbara på halsen eftersom man inte förutsätter några öppna strängar. I alla konkreta exempel nedan så utgår vi från en standard G-stämd banjo.

Som den uppmärksamme noterar så blir en ton dubblerad då ett maj-ackord är en treklang med tre toner och här använder vi fyra strängar. Detta gör man dels för att få ett fylligare ljud men ocskå av rent spel tekniska skäl då man vill kunna använda standard mönster för högerhanden som ofta använder de fyra nedersta strängarna.

Sedan fuskar man ofta så att man istället för att ta det fulla 4-finger ackordet förenklar så att man endast använder 3 eller ibland 2 strängar. Rent tekniskt kan man inte kan kalla två toner för ett ackord men om man vet att "detta är ett D-ackord men vi använder bara sträng 1-2" så kan man skapa en struktur på spelet och inte bara mekaniskt memorera strängpositioner.

Det är speciellt vanligt när man spelar högt upp på halsen (dvs mot stallet, band med högre numrering) där det kan vara trångt och onödigt att ta fulla ackord ovanför band 15.

I resten av detta avsnitt så går vi igenom hur dur- , moll- och sjuackord kan formas utifrån dessa grundgrepp.