Hur bär man sig då åt för att lära sig spela?

Lärare, böcker & kurser

Tyvärr är det inte så gott om varken banjolärare eller kurser i Sverige. Om man bor i näheten av Stockholm så händer det att det ibland finns kvällskurser (t.ex. på medborgarskolan). Dock är nog det vanligaste sättet att man skaffar någon av de otaliga "Teach-yourself-banjo" böckerna som finns tillsammans med någon instruktions CD/DVD där man kan lyssna/se på hur det egentligen är tänkt att låta (till skillnad från de ljud man själv i början frambringar).

Kvalitén på både böcker och DVD er är skiftande och en del nybörjarböcker är långtifrån lätta att börja med om man inte spelat något stränginstrument först. Det kan nog vara en av anledningarna att många som börjat gett upp efter ett par månader eftersom dom uppfattar sig som "omusikaliska" då dom efter ett par månader av (ofta intensivt) spel endast kommit ett par sidor in i dessa "nybörjar" böcker och låter långtifrån de inspelningar man lyssnar på. Här kan en mer erfaren spelare hjälpa till med att komma vidare, ge handfasta råd och sätta realistiska förväntningar.

Internet, YouTube & Skype

Instruktions DVD/CD håller på att ersättas av videor som är tillgängliga på nätet, antingen sådana man köper eller hittar på t.ex. YouTube. Utöver detta finns även ett antal banjolärare (främst engelska och amerikanska) som ger lektioner via Skype. Förvånasvärt många av de riktigt duktiga musikerna är tillgänglig a på detta sätt. 

Bra instruktionsvideor!

Banjo är ren glädje ...

Det är tyvärr ganska vanligt att många som försöker lära sig ett instrument ger upp efter längre eller kortare tid då dom inte nått dit dom vill tillräckligt snabbt. Det kan t.ex. kännas helt hopplöst att avslappnat kunna greppa ett fullt D-ackord då detta är en väldigt onaturlig ställning för handen, man får ont både i axeln och man kanske har en armbåge som ser allt annat än avslappnad ut. Här kan en bra lärare hjälpa till och sätta förväntningar om att det kommer att ta någonstans mellan 500-1000 greppade ackord innan det närmelsevis börjar kännas naturligt och man kan slappna av. Det är en rent biologisk process som är svår att snabba upp! Däremot så kan man vara smart och inte öva i blindo!

Här spelar också åldern in. Det finns goda biologiska och neurologiska orsaker till att man som äldre behöver mer tid på sig än om man är yngre. 

Det största misstag man själv (och en lärare) kan göra är att ha/sätta orealistiska förväntningar. Tyvärr förekommer det en del myter om personer som gick en veckokurs och sedan spelar som gudar. Det är en ren lögn. Spelar man t.ex. professionell klassisk gitarr innan så har man vissa fördelar framför en som aldrig spelat ett stränginstrument men även för en sådan person krävs otroligt mycket övning om man vill kunna spela "bra". Inget av det muskelminne en gitarrist har går att applicera på en fem-strängad banjo utan allt måste läras om.  

Betänk också att till bluegrassbanjo kommer man in på en relativt hög nivå redan från början. För många andra instrument börjar man med "blinka-lilla-stjärna" för att efter ett par år ge sig på Chopin.

Det är därför viktigt att man kan hitta en lärare som man känner sig bekväm med. För dom alla flesta så känns det olustigt att behöva visa upp något som man inte till fullo behärskar framför någon som är mycket mer erfaren än en själv. Det här sitter djupt inom de flesta och är något som både eleven och lärare måste jobba med. Detta fenomen är ofta starkare desto äldre eleven är (upp till en viss gräns) för barn/ungdomar verkar oftast inte detta vara en faktor utan dom kan lättare hitta glädjen i att spela utan att "skämmas" när man spelar fel. Det är därför viktigt att läraren kan förmedla att han inte sitter där för att döma om/när man spelar fel utan att han/hon genuint vill stötta dig i läroprocessen och givetvis förstår på vilken nivå du befinner dig.

Här måste man också erkänna att alla lärare inte passar för alla elever. Tyvärr är det så att i Sverige så finns det inte så många lärare i banjo att välja på så denna diskussion kan kanske te sig en smula akademisk men medvetenheten att det är "ok" att inte klicka med viss läraren inte är något fel i sig. Man har helt enkelt olika personligheter.

Det finns också viss forskning (framförallt för pianostudenter) som visar att många övar mer avslappnat och effektivare om dom vet att ingen lyssnar på dem. Blotta faktumet att man vet att någon lyssnar när man spelar gör att många stelnar och ägnar mer tid åt vad andra tänker än på sitt eget spel. Detta är man tvungen att arbeta bort och förståelsen att man inte är unik i att känna sig obekväm i en sådan här situation brukar för många hjälpa till att slappna av. Det kanske inte alltid låter så bra men - livet är för kort för att bry sig om vad andra tänker (eller hur?) 

 

Absolut! Upp till den nivå man är beredd att öva sig till! Det finns dock en passus här som -för att vara helt ärlig - ska tilläggas. Alla kommer inte att låta som Earl Scruggs eller Béla Fleck oavsett hur mycket man övar.

Detta är nog tyvärr extra sant för dom som har börjat spela som nybörjare i äldre ålder. Vissa saker lär man sig helt enkelt bättre som barn. För detta finns det rent fysiologiska förklaringar. Har du lärt dig cykla som barn och hållit upp i 20 år kan du förmodligen fortfarande cykla efter några få minuter igen. Samma sak med banjo - lärde du dig det som barn är sannolikheten större att det kommer tillbaka snabbt än om du precis börjat.

Men - detta är ingen orsak att inte börja. Man kan ha roligt efter sin nivå och finna glädje i att efter 1000:e gången man övat Melodislingan i "Jerusalem Ridge" (bokstavligen) så snubblar man helt plötsligt inte längre. Dock är det tveksamt om sambo/hustru/man är lika uppskattande efter 1000:e gången man spelat dessa ca 100 toner (igen ... av egen erfarenhet).

Det svåraste för många är att komma till tals med vilken nivå man faktiskt är på och inte spela svårare låtar än man klara av. Att med nöd och näppe stappla sig igenom "Ballad of Jed Clampett" (Som av någon outgrundlig - och felaktig - anledning finns med i många nybörjarböcker) kommer inte att göra någon glad. Att erkänna för sig själv att man behöver flera månader av (disciplinerad) övning för att vissa roll - verkligen - ska sitta även om man tycker man kan dom efter 10 minuter och genast ger sig på "nästa" sång kräver mognad och insikt. 

Men, jag är helt omusikalisk ...

Nonsens ! Gör ett experiment. Knacka handen i skrivbordet och räkna vid varje anslag, knacka handen i skrivbordet fyra gånger på rad och räkna 1-2-3-4. Börja sedan om, 1-2-3-4. Det gick bra, eller hur? Gott. Då är du inte omusikalisk.

Det är dessutom högst osannolik att du har en fysisk defekt i hörselsystemet som gör att du inte kan uppfatta toner (eftersom du då skulle ha stora talsvårigheter) eller en fysisk defekt i hjärnan som omöjliggör för dig att avgöra om en ton är högre eller lägre än en annan. Du kan göra ett annat enkelt tanke experiment för att undanröja alla tvivel. Tänk på skolavslutning när du var liten och psalmen ”Den blomstertid nu kommer” – du kan höra den i huvudet eller hur? Eftersom du kan höra den kan din hjärna tänka i toner – det är det viktiga. Sedan är det bara mekanisk övning att kunna uttrycka de toner man har i huvudet på ett instrument.

Många som säger att man är omusikalisk säger det bara för att man jämför sig med någon som kanske spenderat 30-40år av disciplinerad övning på ett instrument. Byt ut ordet musikalisk mot t.ex. ”springa” för att se hur dumt det är. Ingen säger ju att man inte kan springa bara för att professionella idrottsmän springer fortare.

Frågan är snarare Vill du lära dig? Är du beredd att hoppa över 30min TV-tittande varje kväll det kommande året för att få glädje av att spela ett instrument? Det finns visserligen individuella skillnader men förutsatt att man inte har svåra medicinska problem (som påverkar motoriken) kan alla lära sig spela.

För vissa individer kommer det dock att ta längre tid, Om man t.ex. har ovanligt hårda motoriska kopplingar mellan fingrarna (dvs man har ovanligt svårt att röra fingrarna en och en). Det finns t.ex. individer som har en så hård motorisk koppling mellan ringfinger och långfinger att det för dessa få individer av mänskligheten faktiskt kan vara medicinskt omöjligt att spela ett stränginstrument - men för alla oss andra krävs det bara vilja och en gnutta tålamod samt insikten att vi alla inte kommer att kunna spela som Bela Fleck. Men alla som spelar piano förväntar sig kanske nite heller att bli lika tekniskt skickliga som Rachmaninoff var.

 

Om vi förutsätter att man inte tidigare har spelat något stränginstrument så får man nog räkna med att det tar minst ca 1 år av övande (ca 30min per dag) innan man har tränat upp muskelminne, motorik och skapat de nya neurobanor i hjärnan som behövs för att de grundläggande teknikerna verkligen skall sitta. Detta är en process som naturligtvis har individuella variationer men det viktigaste här är nog insikten om att det kommer att ta lite tid. Betänk att detta är en kombination av både biologi och motorik och man kan inte skynda på naturen.

Banjo är inte ett helt enkelt instrument att lära sig spela och det fodrar tålamod och övning. En "myt" från populärkulturen ("Framgångsfaktorn” av Malcolm Gladwells) säger att det behövs ca 10,000 timmar att bli bra på ett instrument (många professionella musiker har dock helt helt säkert övat mycket mer än så) och man kan räkna med att en person med fungerande motorik behöver omkring 500 timmars övning innan man rimligen kan säga att man passerat "nybörjar" stadiet. .

Det är därför viktigt att ha riktiga förväntningar. Tänk på att de musiker du kan höra på radio (eller TV) oftast har spelat i mer än 30 år och att förvänta sig att låta likadant efter ett par månaders övning kanske inte är helt realistiskt!

Betänkt t.ex. att för att kunna spela klassikern "Foggy Mountain Breakdown" i det tempo den ska spelas i, ca 160bpm, krävs att man spelar (minst) 11 noter i sekunden !! Ingen klarar detta utan år av disciplinerad finmotorisk träning!! Blotta tanken att någon skall försöka spela denna de första månaderna som ny banjoist är fel på så många sätt att den lärare som seriöst presenterar detta som en idé för en ny spelare nog ska fundera på att göra något annat!

Om man vill sätta lite längre mål så kan man säga att det tar ca 4-5 års övande innan man kan säga att man riktigt behärskar spelstilen, har lärt sig improvisation och lärt sig att verkligen lyssna på banjomusik och teknik.

Det här med ålder

Tyvärr är det nog också så att desto äldre man är desto längre tid tar det. Det finns olika neurlogiska förklaringar till detta så att man träffar 15-åringar som spelat i två år och redan är bättre än en 50-åring som försökt i 5 år är inte helt orimligt (15-åringen har förmodligen också haft mer tid att öva per tidsenhet). Vad man däremot kan kompensera med när man är äldre är rutin och teori för att försöka utnyttja den övningstid man har så effektivt som möjligt.

Många av oss kan nog inte (pga familj, jobb och andra plikter) öva fem timmar (eller mer) varje dag som man kanske kan göra om man är 12 år. Därför gäller det att öva desto effektivare och här kan teori vara en god vägledare.

Utgå från att du som vuxen (med arbete, familj och andra "måsten") kan öva ca 200-300 timmar/år om du är flitig och planera utifrån det. Jämför man med en dedikerad 12-14 åring som säkert utan problem kan öva 600 timmar/år (eller mer) så kan alla inse skillnaden (och grundproblemet). Med denna övningsmängd tar det ca 1 1/2 år att komma förbi nybörjarstadiet och kliva in i "intermediate" spelare. Men som sagts tidigare, det finns stora individuella variationer.

 

Vad gäller gehör så är det onekligen så att vissa har en bättre medfödd förmåga att uppfatta absoluta tonhöjder eller att t.ex. direkt kunna säga vilken tonart ett stycke spelas i. 

Dock så kan alla öva upp sitt gehör till att bli bättre genom träning, det finns idag många datorbaserade träningsprogram som kan hjälpa till med detta.  Det finns dessutom vissa som hävdar att alla personer kan i det närmaste öva upp perfekt gehör (se t.ex. http://www.perfectpitch.com eller http://www.easywaytolearnmusic.com/ ).

Personligen så tror jag inte riktigt på detta påstående. Det finns en point-of-no-return i ålder för elasticiteten i hjärnan. Det är t.e.x i det närmaste omöjligt att som vuxen lära sig tala ett nytt språk utan brytning (även om man talar grammatiskt perfekt), denna begränsning sitter i hjärnan, inte i talorganens utformning och muskelstyrka.

Perfekt gehör

Perfekt eller absolut gehör är ett aktivt forskningsområde. Det finns många intressanta studier men det finns ännu ingen definitiv förklaring till mekanismen och utvecklingen av denna egenskap. Man känner till vissa av de biologiska processernas mekanik som möjliggör absolut gehör.

Det finns dock ännu ingen bra förklaring varför bara en så liten del av befolkningen (mellan 3-5% beroende på undersöking) har denna egenskap och inte alla.

En av de biologiska förutsättningarna för detta är, lite förenklat, att hörselorganen i innerörat har olika områden som är känsliga för olika frekvenser. Nerver från vart och ett av dessa frekvensområden är sedan kopplade separat till hjärnan. Detta innebär att det är hjärnan som sätter ihop dessa olika frekvenser till det komplexa ljud som vi hör. Eftersom vi har denna frekvensuppdelning (fouriertransformering) från början så kan man tänka sig att vissa personer lättare att hitta igen denna ursprungliga information innan hjärnan har "blandat ihop" de olika frekvenserna. 

Andra studier pekar också på att denna egenskap är betydligt vanligare i sydostasien där språken är mer tonala (tonhöjden i ord har betydelse), detta gäller främst personer som talar Kinesiska och Vietnamesiska som modersmål. En tänkbar förklaring här är att barn med dessa språk som modersmål tränas i att höra tonhöjder eftersom det är en del av språket och att detta sedan även spiller över på möjligheten att uppfatta exakta (absoluta) tonhöjder.

Bland professionella musiker är också denna förmåga något förhöjd i förhållande till deras storlek av populationen i övrigt. Det är kanske inte så konstigt då det onekligen har fördelar om man väljer musik som sitt yrke. Studier (t.ex. 'Perfect Pitch' In Humans Far More Prevalent, University of Rochester, 2008, August 26) visar också att absolut gehör är vanligare än man tidigare trott även bland icke-musiker. Det visar sig också att många av dessa personerna inte själva är medvetna om att dom har denna förmåga.