Banjons historia

Nedan följer en mycket kortfattad sammanställning av banjons historia. För den som är intresserad av en mer utförlig beskrivning hänvisas till någon av referenserna i slutet av artikeln.

Under 2010-2011 har ett Amerikanskt projekt att dokumentera banjons historia resulterat i en dokumentärfilm där bl.a. Steve Martin (den amerikanska komikern som också är en duktig banjospelare) och Tony Trischka är med. Trailern till den filmen är värd att ses!

Den tidigaste historien

En banjo är i grunden en trumma som man spänt strängar över. Denna typ av instrument har funnits både i afrika och i mellan- och fjärran östern i många hundra år. Majoriteten av de författare som skrivit om historien kring banjon är överrens om att den moderna banjon historia började med de slavar som togs till fånga från de västra delarna av Afrika och transporterades till södra delarna av Amerika. Dessa slavar tog med sig kunskap om inhemska afrikanska instrument till Amerika där dom senare byggde kopior av dessa instrument. Forskare har funnit flera instrument på olika patser med lokala  namn som liknar ordet banjo, t.ex."banjar", "banjil", "banza", "bangoe", "bangie" och "banshaw".

En av de första nedtecknade beskrivningarna av ett instrument som liknar den moderna banjon är från 1620 då amerikanen Richard Jobson utforskade Gambra floden i Afrika. Han skrev då om ett instrument han såg att:

... made of a great gourd and a neck, thereunto was fastened strings ...

Den tidigaste kanske mest kända person som nämnde detta instrument var (den blivande presidenten) Thomas Jefferson som 1781 skrev att

The instrument proper to them (i.e. the slaves) is the Banjar, which they brought hither from Africa ...

Från amerikanska inbördeskriget och fram till börskraschen 1929

Förutom det enorma mänskliga lidandet som det amerikanska inbördeskriget innebar så medförde det även många människor flyttade sig över stora områden i USA samt att de möten som inträffade innebar att seder och sedvänjor blev mer allmänt spridda. En av de seder som de hemvändande soldaterna förde med sig var traditionen med banjospel. Från början sågs banjospel som syndigt och endast som ett nöje för de lägre klasserna. Så skrev t.ex. Boston Daily News 1866 att det endast passade för

... the jig-dancing lower classes of the community ...

Under denna period (under 1800-talets andra hälft) började man även använda stålsträngar som var billigare än de sen-strängar som man använt fram till dess. Samtidigt med de förändringar som gjordes på instrumenten (som en del i att det började massproduceras - om än i begränsade upplagor) så fanns det mycket experiment med spelstilar. Under denna period så spelade man ofta i stilar som härmade berömda gitarister eller i den stil som idag kallas för "frailing". I denna stil så spelade man ofta med bara tumme och ett eller två fingrar på högerhanden.

Mot slutet av 1800-talet så hade dock banjons anseende förbättrats. Det fanns många enormt tekniskt skickliga banjoister som till och med uppträdde med symfoniorkestrar och spelade klassiska verk som t.ex. fiolkonserter.

Ironiskt nog så var det det följande stora kriget, första världskriget, som gav nästa skjuts fram för banjon. Under kriget så var kontakterna med omvärlden från USA begränsade och man fick roa sig med vad som fanns inom landet. Under denna period utvecklades jazzen och den korthalsade tenor banjon blev mycket populär i jazz sammanhang. Många ville uppleva glädje efter kriget och som man ofta sa "det går inte att vara ledsen när man lyssnar på jazz med banjo".

Av samma anledningen så dog nästan banjospelandet ut när den stora börskraschen kom 1929. I den depression som följde efter kraschen så upphörde all efterfrågan på det glada banjospelandet.

40-talet och framåt, Earl Scruggs m.m

Det går nog inte att överskatta den enorma betydelsen som den amerikanska musikern Earl Scruggs (1924-2012) haft för populariseringen av banjon efter nedgången efter börskraschen. Earl Scruggs introducerade en spelstil som idag kort och gott kallas för "Scrugg style" (eller även "3-finger-style"). Det är den stilen som är förhärskade inom bluegrass musiken idag.

Scruggs spelstil bygger på att man endast använder tumme, pekfinger och långfinger på högerhanden. Genom att spela ett begränsat antal mönster (eng. "rolls") med högerhanden uppnår man det typiska "kulsprute" liknande flödet av toner som en professionell banjospelare uppnår när man har "tryck" i musiken. Genom att man begränsar antalet mönster kan man genom muskelminne och repetition nå en avsevärd precision och hastighet.  Detta beskriver vi mer i detalj på andra sidor på denna sajt.

En av de bidragande orsakerna till det uppsving som banjon kom att få under denna period var att det sammanträffade med TV:s popularisering. Earl Scruggs förstod att utnyttja denna nya kanal och blev snabbt en populär gäst (tillsammans med sin bror) i de fåtal program som fanns. För den som letar finns flera klipp på YouTube av tidiga inspelningar från slutet av 40-talet och 50-talet.

En ytterligare orsak till den popularisering av den stil som Scruggs representerade var den lärobok om hur man spelar 5 strängad banjo som han skrev och som under många decennier (och även fortfarande) ansågs vara den ultimata läroboken om hur man spelar. Dock är det en ganska "svår" nybörjarbok och det finns idag bättre böcker för den som vill lära sig spela. 

Från Steve Martin till Leon Hunt

På 60-talet började även karriären för ung komiker som blandade stand-up, magiska-trick och allmän galenskap. Denna komiker var Steve Martin som även hade med en fem strängad banjo som en del i sina shower.

Steve Martin är en utmärkt och ofta underskattad banjospelare som under senare år också gjort inspelningar av egen skriven musik med bl.a. Pete Wernick och Tony Trischka (två amerikanska banjo virtuoser). Utan tvekan har Steve Martin gjort en hel del för att popularisera instrumentet genom att göra det synligt för en större publik. Martin hör också till de (realtivt få) som spelar både "Scrugg-style" och "old-time-style" (eller frailing) lika bra./p>

Steve Martin gav ut sin senaste CD i början av 2009 (The Crow) med en relativt traditionell amerikansk bluegrass stil åt det lugnare hållet där han också skrivit mycket av musiken.

Ett annat namn som de senaste 25 åren haft en stor påverkan är den amerikanska musikern Bela Fleck som är en mästare på banjo. Han representerar en experimentell och modern form av banjospelande och inte den traditionella bluegrassen han har hämtat många influenser från den moderna jazzen och visar på ett utmärkat sätt vilken spännvidd som musikaliskt instrument banjon har.

Bela Fleck spelar också gärna på moderna varianter av banjon som t.ex. elektrisk banjo.

En annnan, kanske inte lika känd (i alla fall utanför banjovärlden), musiker är den Engelska banjospelaren Leon Hunt. Förutom att han råkar vara en av mina personliga favoriter är han dessutom mycket hemtam med att spela både traditionell bluegrass och modern jazz-influerad bluegrass. Båda hans föräldrar är skickliga jazzmusiker och han har hämtat mycket influenser därifrån. Han kan även ses spela på en del teatrarna i både West-end och kring Waterloo station (The Old Vic) i olika pjäser. Att Leon dessutom är en riktigt trevlig person gör ju inte saken sämre!

Referenser

1. "That Half Barbaric Twang, The Banjo in the American Popular Culture", K. Linn,1994, ISBN 0-252-06433-X
2. "Americas Instrument, The Banjo in the nineteenth century", P.F. Gura and J.F Bollman, 1999, ISBN 0-8078-2484-4
3. "Picturing the banjo", L.G Mazow, 2005, ISBN 0-271-02710-X
4. "Ring the Banjar: The Banjo in America from Folklore to Factory", R.L Webb, 1996, ISBN 1-574-240161
5. "African Banjo Echoes in Appalachia: A Study of Folk Traditions", C. Conway, 1995,
6. "The Birth of the Banjo: Joel Walker Sweeney and Early Minstrelsy", 2007, B. Carlin, ISBN 0-786-42874-0
7. "Bluegrass breakdown, The making of the old southern sound", R. Cantwell, 2002, ISBN 0-252-07117-4